fredag 1 mars 2013

En alldeles egen liten person.

Sista månaden har det hänt så himla mycket.

Albin har blivit som en liten ny person. Han är liksom aldrig stilla numera. Byta blöja och klä på honom är lite av ett svettigt träningspass för han ligger stilla cirka en halv sekund, sen är han någon annanstans.

Han tar sig ju fram nu och det märks att det är så mycket roligare när han alldeles på egen hand kan ta sig dit han vill. Det bästa är när han får syn på något (typ blinkande stereo i vardagsrummet) och sen ger ifrån sig ett slags glädjeljud för att sedan sätta fart så fort han bara kan ditåt, nästan lite flämtande med uppspärrade ögon och typ tungan hängandes utanför munnen.

Det här betyder ju att dagarna är ganska så mycket mer intensiva även för mig. Men även tvärtom faktiskt. Jag kan med gott samvete sitta i soffan framför datorn eller teven några minuter medan han ger sig iväg på upptäcksfärd i något annat rum.

Vi har försökt ”barnsäkra” lägenheten allteftersom och så gott det går. Jag tycker det är skitviktigt att känna mig trygg med att rummen är säkra så att han verkligen kan utforska fritt som han vill utan att jag behöver komma efter hela tiden. Känns som om vi har lyckats ganska bra hittills ändå, men vi kommer helt klart få göra betydligt mer allteftersom han blir snabbare och kommer på hur man öppnar skåp och lådor.  

Och sen har han fått så mycket mer egen vilja. Eller åtminstone visar han den mycket tydligare nu. På både gott och ont. Visst ibland är det sjukt frustrerande (när det typ är omöjligt att få på blöjan för att han inte vill ligga stilla 3 sekunder, inte vill äta, börjar gråta i ren trots när man försöker sätta på honom en tröja för att han vill krypa iväg till något annat mer spännande nu med detsamma) men mest är det på gott tycker jag om man bara låter bli att bli ”trotsig” själv och inser att det är han som är nio månader och jag som är vuxen.

Och så har han blivit så kärleksfull. Han bits pussas och nyps kramas, drar en i håret klättrar upp på en, lägger sig med huvudet i ens knä, och kommer efter om man går till ett annat rum. Och när han är lite trött ligger han bara alldeles stilla in ens famn, gör söta små ljud, kanske suger på tummen och pillar försiktigt med ens hår och gosar in sig.  

Himmel vad jag längtar efter att få lära känna den här lilla personen bättre. Tänk när han börjar prata och vi kan läsa sagor och gå till lekparken och gunga och kanske gå på barnteater och köpa lördagsgodis på någon gammal godishandel inne i stan. 





2 kommentarer:

jenni sa...

ja, det blir bara bättre och bättre! och lite mer krävande ;) men det är ju såå kul också!

Ankie sa...

Han är så sjukt söt!