Jag tycker det är så himla intressant med utvecklingspsykologi och barns utveckling. Jag läser en hel del om det och funderar mycket på hur jag är och vill vara som förälder.
En sak som jag tycker är intressant är det här med trygghet. Alla föräldrar vill förstås att deras barn ska bli trygga, men synen på vad ett tryggt barn är kan se ganska olika ut har jag märkt.
Albin har kanske den senaste månaden eller två blivit mer "känslig" för främmande människor, särskilt om de inte riktigt väntar in honom utan är lite snabba eller "påflugna". Han har också blivit känsligare för när jag eller Andreas går iväg utom synhåll när han är med nya människor. För några veckor sedan när vi var på öppna förskolan med mammagruppen och jag lämnade honom bland de andra mammorna och barnen för att gå ut och låsa fast vagnen hade han börjat gråta och när jag kom tillbaka igen tittade han på mig med ledsna ögon, men sen tog det inte lång stund innan han var sitt "vanliga jag" igen.
Vissa kanske skulle se det som något negativt men för mig är det snarare ett sunt tecken på att han håller på att knyta an alltmer till oss som föräldrar och att vi blir allt viktigare som hans trygga bas.
Ett ganska vanligt synsätt bland föräldrar verkar istället vara att trygghet är samma sak som självständighet. Ett barn som beter sig "självständigt" antas också vara ett tryggt barn. Vanliga mått på att barnet är självständigt (och därmed tryggt) kan till exempel vara att det klarar sig själv i olika situationer (kan leka själv, somna själv eller vad det nu kan vara) och att det kan vara med främmande människor utan att bli ledset eller utan att titta åt föräldrarnas håll. Att vara "mammig", lite avvaktande eller känslig inför främmande personer verkar då ses som något lite negativt som helst av allt ska gå över så snabbt som möjligt eller tränas bort.
Men tror man på anknytningsteorin behöver självständighet inte vara samma sak som att barnet är tryggt. Då är det snarare en trygg anknytning till sina föräldrar (eller andra personer som står barnet nära) som blir viktigt. Att ett barn har en trygg anknytning betyder inte att det aldrig upplever rädsla eller ängslan. Tvärtom är det naturliga och viktiga känslor. Istället betyder det att barnet kan lita på att föräldrarna finns där och är lyhörda och reagerar förutsägbart på barnets signaler. Ett barn som litar på att föräldrarna ser, hör, förstår och vill hjälpa kan utveckla en trygg anknytning som gör att det så småningom också får en tilltro till sin egen förmåga att lita på och vara tillsammans med andra.
Enligt anknytningsteorin kan ett barn som istället har erfarenhet av att bli avvisat eller i värsta fall förlöjligat av föräldern ("vad du är gnällig, vad är det nu då?) istället utveckla en motsatt strategi där de undviker att visa när det är ledset eller rädd. Det kanske verkar självständigt men har i själva verket lärt sig att inte visa sina känslor. Men alla barn är självklart olika och det är ju inte så enkelt att alla barn som verkar oberörda med nya människor eller inte verkar bry sig om föräldrarna går iväg en stund eller kommer tillbaka igen har en otrygg anknytning eller tvärtom.
Men ibland kan jag tycka att det kan gå lite till överdrift när små barn som inte ens har fyllt ett år ska lära sig att bli "självständiga". Kan inte barn få vara barn liksom och få vara precis så "mammiga", "pappiga" eller "känsliga" som de behöver för stunden och få utvecklas i sin egen takt?
Personligen tror jag inte man kan lära ett barn att bli tryggt genom att öva det på att bli "självständigt". Jag tror istället man som förälder lägger grunden för trygghet genom att finnas där för sitt barn och hjälpa honom/henne att utveckla en stark självkänsla (dvs. tron på att hon/han är värdefull). För mig är det därför viktigast att visa att jag ser och hör Albin och tar honom på allvar, att ge honom uppmärksamhet och bekräfta honom i olika situationer, inte bara när han är glad eller gör något "bra". Trygghet blir då att känna sig värdefull och att lita på att de människor som står en närmast ser och hör och finns där för en, ungefär.
Vad tror ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar