Det här med att inte kunna promenera runt halva stan.

Det jag tycker är absolut svårast att anpassa mig till i graviditeten är att jag inte längre kan promenera hur som helst som jag brukar göra. Jag älskar ju att promenera. På helgerna kan jag ägna hela lördagar och söndagar åt att bara gå och gå runt halva stan i flera timmar. Det finns inget bättre och det finns liksom ingen gräns för hur långt jag kan gå. Fram till för ett par veckor sedan har det ändå fungerat ganska så bra. Jag har inte promenerat runt halva stan i och för sig, men jag har ändå kunnat fortsätta gå på hyfsat långa promenader. Har fått dra ner lite på tempot och fått håll ibland så att jag måste stanna och vila, men aldrig så att jag inte har kunnat promenera vidare sen.

Men sista månaden har jag börjat få alltmer sammandragningar. Från början var det mest på kvällarna, och då gjorde det inte så mycket. Jag fick helt enkelt anpassa mig efter det och istället passa på att ta promenader på dagtid på helgerna. Det har inte varit jättesvårt med tanke på att det ändå har varit bäcksvart på kvällarna när jag kommit hem från jobbet. Men nu har sammandragningarna börjat komma lite när som helst under dygnet, när jag går till bussen på morgonen, framför datorn på kontoret mitt på dagen, på kvällarna hemma i soffan, när jag rör på mig, när jag sitter stilla.

Och det är bara så himla frustrerande.

För det är ju vår och allt och jag vill liksom bara vara ute i solen och gå runt i stan och titta på människor och på hus och gator, stanna och dricka kaffe, promenera vidare, sitta i en kullerstenstrappa och äta glass, promenera lite till. Men så ger jag mig ut på en promenad och tänker att nu då, nu kanske det går, och efter tre sekunder måste jag stanna och sätta mig på en parkbänk.

Idag är jag glad ändå, för idag gick det faktiskt hyfsat bra. Vi tog en promenad längs vattnet i solen och fick visserligen stanna och vila nästan direkt och gå i snigeltempo ganska så ofta, men det gick. Så snälla håll tummarna nu för att det inte blir värre. För det hade varit så himla fint om jag kunde få ta mina promenader i vår. 

En lägesrapport.

Jag lägger saker i flyttkartonger och kan inte riktigt förstå hur tiden kan rusa fram så himla himla fort. Det är kanske bara tio veckor kvar nu, och det börjar kännas annorlunda, mer på riktigt. Och på nätterna vaknar jag av att det är fullt ös i magen. Det liksom rycker och sprätter lite överallt. Läste på gravidappen att barnet övar på andningsrörelser och kan få hicka som känns som små ryckningar. Kanske det mysigaste som finns. Och så tänker jag att det är ganska så fantastiskt att snart snart kommer mammor och pappor och andra bra personer kunna komma och hälsa på och de kan liksom bo hos oss och få ett alldeles eget sovrum till och med. Hur fint blir inte det.

Jag mår fortfarande bra i alla fall. Men kan inte rusa fram i mitt vanliga tempo längre, får sammandragningar mest hela tiden nu och igår när jag skulle inviga våren med vårjacka och allt gick det (såklart!) inte att knäppa en enda en av dem. Hinner inte uppdatera så mycket här nu som ni märker, men jag har gjort en flyttspellista på Spotify, en blandning av sånt jag lyssnar på just nu och sånt som jag har lyssnat på mycket  under tiden som jag har bott här i min lilla etta på söder. Vi kan lyssna på den så länge.

En jättestor röd ballong!

Alltså. Det är verkligen sjukt mycket som ska fixas och ordnas och förberedas just nu. 

Den sista veckan har jag till exempel lärt mig ungefär precis allt man kan lära sig om barnvagnar. Ni anar inte hur många detaljer det finns att tänka på. Ska det vara stora eller små hjul framtill? Hur små kan de egentligen vara utan att de går sönder av minsta lilla motstånd? Tänk om det blir sjukt mycket snö nästa vinter. Ska vi välja en fast liggvagn eller en liggkorg som är enkel att lyfta ur? Är handtaget höj- och sänkbart och går det att höja tillräckligt mycket. Är liggdelen verkligen rymlig? Tänk om barnet växer ur den alldeles för tidigt. För att inte glömma det här med vindskydd, parasoller och färger på innerdel och ytterdel och chassi och gud vet vad. Och den kanske viktigaste frågan av alla, går vagnen in i hissen? 

Ja, och sen är det ju det här med bankmöten och ränteförhandlingar och hantverkare som ska anlitas, lägenheter som ska sägas upp och visas, föräldraledighet som ska planeras, kartonger som ska packas och vindsförråd som ska rensas, möbler som ska beställas och resor som ska bokas.

En jättestor röd ballong är vad jag förtjänar. Som jag sliter och står i! 

Men inte en sån som spricker, så klart.

En söndagsbrunch i Rönninge.

I söndags ställde vi väckarklockan ganska så tidigt för att vara söndag, och så satte vi oss i en bil tillsammans med Linda och Fredrik och åkte söderut hela vägen till Rönninge.

Vi skulle på söndagsbrunch hemma hos Ida, Anders och Tilde. Och kolla in deras nya hus!

De hade dukat upp till en helt sagolik brunch med nybakta scones, marmelader, snittar och en massa annat gott.

 

Färsk frukt och bär till exempel.

 Och yoghurtdrinkar med houng och valnötter som kanske var det godaste av alltihopa tillsammans.

 

Till kaffet fick vi hembakta chokladmuffins dessutom.

Här är Ida föresten.

Och hennes dotter Tilde som snart ska bli stora syster.

Vi var ju ett helt gäng som hade samlats för söndagsbrunch hemma hos Ida och Anders. Linda och Fredrik var också där, och Ankie, Johan och Alva. Och så Hanna. Men de kom inte med på bild.

Lite senare på eftermiddagen gick jag och Andreas ut på en promenad för att kolla in Rönninge.

Det var ju strålande sol och vårfint ute.

Andreas.

 Vi tittade på röda staket.

Gamla lador.

Och vårknoppar.

Sedan promenerade vi vidare mot Rönninge station.

Väntade lite på perrongen.

Innan vi klev på tåget och åkte tillbaka till Stockholm igen.

En alldeles utsökt vårdag och söndagsbrunch i Rönninge.