Jag hade tänkt sluta amma..

men sen blev det ungefär tvärtom.

För två veckor sen eller så bestämde jag mig för att sluta amma. Okej, kanske inte bestämde mig som i helt tvärsäkert nu slutar jag amma och det med basta. Men jag ammade i princip bara en gång per dag (på morgonen) och det kändes som att det målet lika gärna kunde bytas ut mot välling. 

Jag hade föreställt mig att det här med att sluta amma skulle vara en ganska jobbig process (för både mig och Albin) men upptäckte att amningen snarare trappades ner helt naturligt i och med att Albin började äta mer och mer annan mat om dagarna. Det är frukost och mellanmål och lunch och mellanmål igen och middag och gröt och välling. Ja ni fattar, plötsligt fanns det liksom inget utrymme för att klämma in ett mål bröstmjölk dessutom mellan alla andra mål. Så utan att egentligen planera det, var det plötsligt bara morgonamningen kvar. 

Och eftersom jag ändå knappt hade någon mjölk kvar så tänkte jag att då kan jag ju faktiskt lika gärna sluta amma helt. Jag är ju ändå nästan där. Och Albin verkade nöjd med att ha det så.

Men.

Precis när jag hade bestämt mig hände något. För plötsligt började Albin vakna på nätterna.
Och då menar jag inte vakna som i att ge ifrån sig några små ljud och på sin höjd öppna ögonen som han brukade göra när han var mindre. Utan verkligen vakna. Oftast inte gråta. Men ställa sig upp i sängen. Och det är dadadaa och bababaa och mamamamaa och till slut klättrar han nästan ur sängen eller nyper Andreas i tårna (som han gjorde imorse). Vad som helst för att vi ska vakna och lyfta upp honom alltså. Och det enda som verkar hjälpa för att få honom att komma till ro och somna igen är att amma. 

Vår första tanke var att han kanske inte får i sig tillräckligt med mat på kvällen. Att det är därför han vaknar. Så vi införde ett extra mål gröt innan vällingen på kvällen. Och då sov han faktiskt bättre. I kanske två nätter, eller tre på sin höjd. Sen började han vakna igen.  

Så jag som för bara två veckor sen hade planer på att sluta amma helt och hållet och som slutade nattamma för vad som känns som evigheter sen, har nu börjat amma igen på nätterna. Och faktiskt även på dagen ibland när Albin har svårt att komma till ro.

Först tänkte jag att vi måste hitta något sätt att bryta det här mönstret. Annars kommer han vänja sig vid att äta på nätterna och så kommer det bara bli mer och mer. Men sen har jag tänkt om. Och istället bestämt mig för att gilla läget och tänka att, ja men om han nu vaknar på natten och inte kommer till ro förrän man tar upp honom och ammar, ja men då är det väl för att han behöver det just nu. Svårare än så behöver det ju faktiskt inte vara. Det betyder ju inte att det kommer vara så för alltid. Han kommer ju knappast komma springande om nätterna som 14-åring med nappflaskan i högsta hugg och ropa välling!

Det är så lätt att höra bvc-sköterskornas ord om att när ett barn är si eller så gammalt ska det "kunna sova hela natten" eller "inte behöva äta på natten" och så tror man att det är något fel om ens barn bryter mot det mönstret och försöker hitta alla tänkbara lösningar för att åtgärda det. 

Jag har funderat på varför det är jobbigare att behöva vakna på nätterna nu än vad det var för några månader sedan när Albin var yngre. Och den enda förklaringen jag kan komma på är att då förväntade jag mig med det, då hade allt annat varit ett undantag. Medan det nu är precis tvärtom. Jag förväntar mig att han ska sova hela natten. Och då blir det ett undantag när han plötsligt vaknar mitt i natten och vill äta. Och därmed också mycket jobbigare.

Men jag tror egentligen inte det är så mycket att han är hungrig. Utan att det lika gärna kan vara närheten han behöver. Han är ju liksom mitt i den berömda "separationsfasen" och det händer så himla mycket just nu. 

Så för att göra en lång historia kort. Mina planer på att sluta amma har gått i stöpet kan man säga. Och vi får väl helt enkelt se hur länge det dröjer innan jag kan ta upp dem igen. 

När slutade ni amma, hur gjorde ni och hur gick det? Vore kul att höra fler historier.