Små nyanser och yviga gester.

Nu har jag varit mammaledig med Albin på egen hand i en vecka lite drygt. Och det är så häftigt hur mycket jag har lärt mig om honom bara den senaste veckan.

Jag har blivit bättre på att tyda de små nyanserna i hans uttryck och på att skilja mellan när han är missnöjd, när han är hungrig eller när han bara är trött. Albin gråter i princip aldrig (förutom igår då han fick tremånadersvaccin vilket var lite av en pärs) utan uttrycker sig istället genom sitt kroppspråk (yviga gester och tydliga ansiktsuttryck) och genom att "prata". Till och med när han är arg eller bara lite missnöjd uttrycker han det genom att prata/göra volkalljud, bara i lite molligare tonarter än när han är nöjd eller glad. Som när han sitter i babysittern och inte vill sitta där längre, då tittar han på en med missnöjd eller bedjande min och gör små arga ljud. Och fattar man inte vinken, då tar han i med både armar och ben och nästan slänger sig ur babysittern.

Något av det bästa som finns är att ligga på sängen och prata och skratta eller stå framför spegeln och prata med sin egen eller min spegelbild.

I förrgår blev han tre månader (tre månader!) och man trodde knappt det var möjligt att känna så här mycket, men han blir verkligen bara finare och finare för varje dag som går.

Badkar + bricka = höstlycka

Det är alltid bra att skaffa sig något speciellt inför hösten som får en tycka att det är lite mer okej när löven börjar falla och solen går ner alldeles för tidigt.

Förra året var det här några av mina lyckopiller inför hösten. I år har i och för sig höstångesten inte riktigt infunnit sig än, och jag har redan världens bästa lyckopiller som inte går att jämföra med något annat. 

Men som grädde på moset, rosen på tårtan, blåbäret i muffinen eller vad man nu vill kalla det, så har jag införskaffat en badkarsbricka. 

En sån här alltså.

Och det var banne mig omöjligt att få till en bild som gav min fina bricka rättvisa. Men den har ju liksom både plats för vinglas, ljus och bokstöd. 

Tror att vi kommer trivas alldeles utmärkt tillsammans i höst faktiskt.

Nostalgilördag på söder.

I lördags tog vi tunnelbanan till våra gamla kvarter på söder.

Där var det Grolsch Block Party.

Jag var på så här bra humör dagen till ära.

Vi gick runt en liten stund och tittade på alla människor. 

Det var knökfullt med folk och barerna hade flyttat ut på gatan.

Ja, och så var det ballonger mest överallt faktiskt så att det blev extra fin stämning.

Även bästa baren Petsounds hade piffats med ballonger, förstås.

Och i Nytorgsparken var det ganska fullt med picknickfiltar.

Efter en stund tyckte vi det var läge att dricka kaffe så vi gick till Vurma som hade nyöppnat vid Nytorget.

Andreas drack sitt kaffe med gaffel. Jag förstod aldrig riktigt varför.

Man kunde nostalgispana lite på kyrktornet i Vitabergsparken från platsen där vi satt. Det var bra.

Efter en stund vaknade Albin så då gick vi och spanade in lekparken istället.

Han var måttligt road till en början.

Men sen blev han lite mer pepp.

Sen promenerade vi lite till på skånegatan.

Avslutade med en nostalgitur på fina Katarina bangata.

Innan vi sa hej då till söder med löfte om att komma tillbaka snart igen.

En vanlig dag som mamma och barnlediga.

I måndags var min allra första dag som mammaledig på egen hand. Vi har varit lediga i tio veckor tillsammans, men nu har Andreas börjat jobba igen.

Det har varit väldigt bra att vara lediga båda två den första tiden, och juli har ju varit lite mer som semester än föräldraledighet då vi har varit på Gotland, i Andreas sommarstuga och i Norrland och fått massor av hjälp av våra föräldrar.

Först var jag lite nervös för hur jag skulle klara det alldeles på egen hand, men nu ser jag fram emot vardagen och att skapa mina egna måndag-fredag rutiner med Albin.

Ungefär så här har en vanlig dag sett ut för oss våra första dagar som mamma och barnlediga på egen hand.

Albin börjar alltid dagen med ett leende. Förstås.

Vi brukar småprata en liten stund innan vi stiger upp. Kanske berätta om en konstig dröm man har haft eller så.

Sen är dags för den lite mindre roliga stunden på dagen då jag ska äta frukost och duscha.

Albin är med i babysittern förstås, men är ungefär så här road av att sitta där.

Ibland kanske han jäspar lite diskret eller så.

Sedan brukar vi leka i babygymmet en bra stund.

Och ligga på sängen och ha långa förtroliga samtal om meningen med livet och annat som är viktigt.
(Jo alltså jag vet, det är Andreas på bilden. Lite svårt att fota sig själv. Men byt ut honom mot mig så förstår ni hur det kan se ut).

Sen tar vi minst en långpromenad runt Kungsholmen eller så.

Kanske tar en kaffepaus och spanar på de andra mammorna med barnvagn. Ja okej, den här bilden är från början på juni men titta vilken diskret spaningspose jag har fått till ändå.

Kommer hem igen och leker lite till i babygymmet.

Eller går runt i lägenheten och tittar på spännande saker som vita väggar, lampor och konst.

Och det var vår dag som mamma och barnlediga, på ett ungefär.

Och jo föresten, vi hinner med att äta, bajsa och sova också om någon undrar.

Amningsstressen.

En av de saker som jag inte hade kunnat föreställa mig innan jag fick barn är hur stressig själva amningen faktiskt kan vara, även när den fungerar tämligen smärtfritt (vilket den har gjort för mig).

För mig som är ute och flänger en hel del handlar det dels om att Albin ska bli hungrig på "fel plats" vid "fel tillfälle". Jag är helt enkelt inte bekväm med att amma precis när som helst var som helst. Ibland kanske det är lite för mycket folk, fel folk eller bara inte en bekväm plats eller situation så att jag helst vill gå undan. Eller så kanske jag är ute och promenerar eller i stan när han plötsligt blir akut hungrig och närmsta parkbänk eller skuggplats är en bra bit bort.

Enda sättet att undvika att det kan hända är ju att stanna hemma, och det vägrar jag.

Jag hade inte kunnat föreställa mig hur jobbigt det kan vara, dels psysiskt, men även rent kroppsligt, att inte kunna ge honom mat med detsamma när han gråter, gallskriker eller bara äter hysteriskt på händerna av hunger. Visste ni att när ens barn gråter (ursäkta läsare som inte vill läsa om mina bröst och hur de reagerar nu) så reagerar man rent kroppsligt vare sig man vill det eller inte genom att brösten blir akut stenhårda och det liksom börjar droppa mjölk?

Sen är det ju den rent sociala biten. Man kanske är bortbjuden på fika eller middag, eller har familj eller vänner på besök, och precis när det är dags att äta vill han också äta. Eller bara just precis när de roligaste samtalsämnena avhandlas, och så är man inte riktigt bekväm med att sitta där och amma mitt bland alla så man går undan och sen när man kommer tillbaka har man liksom missat ungefär hälften av allt som sagts. Jag vet inte hur många gånger Andreas har nämnt något som någon sa, och jag bara "vad då, nä det måste jag ha missat, det var nog när jag gick iväg och ammade".

Ja, och så har vi de där kvällarna då han vill äta precis. hela. tiden. Man ammar. Pausar i kanske tio minuter och tänker att nu är han nog nöjd ändå. Sen ammar man igen. Pausar. Ammar. Pausar. Ammar lite till. Pausar. Ammar igen. Och det tar liksom aldrig slut. Så till slut tappar man nästan tron på att man någonsin kommer göra något annat än att ligga där med en bebis klistrad mot bröstet som nog har bestämt sig för att aldrig mer släppa taget.

Bara själva grejen med att man faktiskt är kroppsligt ansvarig för någon annans mat och trygghetsbehov är ju liksom bara det ganska så stort och häftigt. Innan jag fick barn hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur ont det kan göra ända längst ned i maggropen att åka iväg från honom om det så bara är för en halvtimme eller timme, för tänk om han blir hungrig eller bara behöver ligga nära precis när jag är borta?

Jag vet att det bara är för en ganska kort period, och det är helt klart värt det för det finns så mycket bra och positivt med amningen som gör att jag ändå aldrig skulle välja bort den om jag inte var tvungen. Men säger jag att det är jättenkelt helt utan stress och bara jättefantastiskt, då ljuger jag.

Besatt!

Ledsen för dålig uppdatering här på sistone. Har ingen bra ursäkt.

Men i alla fall. Jag har blivit helt besatt av Girls (serien alltså, inte tjejer i största allmänhet).

Har i princip sträckkollat första säsongen och älskar den. Karaktärerna, dialogerna, så jäkla bra. Mest Hannah och Adam, eller egentligen allihopa föresten.

Eftersom jag annars typ aldrig tittar på tv (inte via datorn heller), är jag givetvis sist av alla när det gäller det mesta. Men om ni mot förmonad inte har sett den än, gör det!

Fattar inte hur jag ska klara mig till säsong två kommer om typ en evighet.

Ps. Nu när jag ändå är igång tar jag tacksamt emot tips på alla typer av serier som jag kan fördriva tiden med medan jag väntar på nästa säsong. Har missat ungefär allt sen Beverly Hills slutade sändas (det var nån gång för 15 år sen väl?) så det gör inget om tipset är från stenåldern eller från typ 2003. Ds.