Som yoga eller meditation och ett sånt där avkopplingskasettband som jag aldrig har provat.

Jag läste ett blogginlägg om att skriva för ett tag sedan, och det slog mig att det är precis på samma sätt för mig.

Jag har alltid tyckt om att skriva och läsa texter som andra har skrivit. När jag var yngre skrev jag väldigt mycket brev och dagbok. Jag har en kista (stor som en flyttkartong) som min morfar har snickrat som är fylld med hundratals brev från mina brevvänner, de visste nästan allt om mig och tvärtom. Jag fick min första dagbok i födelsedagspresent när jag fyllde 6 år. Den är rosa med två hästar och ett hjärta på framsidan. Och så har den ett hänglås i guld. Det var viktigt, för det hade jag sett på tv att en dagbok skulle ha. Jag tyckte det verkade så himla himla spännande med en alldeles egen dagbok, en hemlig dagbok med ett lås som man kunde gömma nyckeln till så att ingen annan kunde komma åt den. Jag började inte skriva i den förrän jag var åtta år. Jag skrev inte så ofta men när jag väl skrev tog jag det på största allvar, började varje inlägg lite högtravande med Kära dagbok (för det hade jag också sett på tv att man skulle göra), och sedan kunde det låta ungefär så här:

Eller så här:

Och så brukade jag säga förlåt till dagboken när jag inte hade skrivit på länge:

När jag gick på högstadiet handlade dagboksinläggen om sånt som är viktigt när man är 14-15 år, om första kyssen, första fyllan, första allt, om utseende, kropp och kläder, om att känna sig ensam eller omtyckt, om att gå på fest, längta till våren, åka på festival och dricka folköl, och om killar jag var kär i eller hade hånglat med.  Men även om att packa en väska och flytta varje söndag och inte få se på de tv-program som jag ville. Under gymnasiet brukade jag sitta uppe på mitt rum på kvällarna och dricka alldeles för mycket kaffe och skriva brev och dagbok till en bra bit in på natten. Då när jag var lite äldre, 16-17 eller så, började jag följa andras dagböcker också. På den tiden var inte bloggar så stort, åtminstone användes inte det begreppet. Men det fanns flera sidor på Internet med nätdagböcker eller reloads som det kallades. De liknade dagens bloggar men det var mera text och mindre bilder. Jag hade några personer som jag följde varje dag.

Och även fast det stundtals kunde vara ganska deppiga texter som jag läste och skrev så gav det ändå något positivt mitt i all tonårsdepp och förvirring. När jag var tjugo någonting och inledde mitt första "riktiga" förhållande slutade jag skriva nästan helt. Nu fanns det ju varken tonårsgrubbel eller någon olycklig kärlek att skriva om längre. Ändå har jag alltid saknat skrivandet sedan dess, men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad det är jag saknar. Och samtidigt har jag inte känt något behov av att skriva just dagbok. Jag har skrivit dagbok i begränsade perioder efter det också, om uppbrott och sånt och om att kyssa en ny person för allra första gången när man är 29, men det har gått långa perioder och år utan att jag skrivit någonting alls.

Det var någon gång i juni när jag satt ensam hemma i min lägenhet och precis var färdig med ett nytt blogginlägg som jag kom på det. Där satt jag mitt uppe i en av mitt livs jobbigaste och stressigaste jobbperioder, jag låg vaken om nätterna, läste böcker utan att komma ihåg vad jag hade läst, tittade på tv men hörde inte vad de sa, drömde om jobbet varje natt. Och nu satt jag alltså plötsligt här helt frånkopplad från omvärlden och hade inte ägnat jobbet en endaste tanke på flera timmar. Och det var då jag kom på det, skrivandet är min meditation eller yoga, det är som att lyssna på ett sådant där avkopplingskassetband som jag aldrig har provat. Jag behöver inte ens försöka koppla bort omvärlden, det bara händer. För jag kan inte, ens om jag skulle vilja, vara någon annanstans. Och då spelar det inte så stor roll om det är en, tio eller sjuttiofemtusen personer i veckan som läser det jag har skrivit, för det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag får gå in i min bubbla och inte tänka på någonting annat än det jag skriver just precis här och nu.