Bloggdebatten om genuspedagogik i förskolan.

Medan jag har jobbat som en liten iller i veckan har det visst pågått en intensiv diskussion i bloggvärlden om könsroller bland barn, flickors och pojkars rättigheter och möjligheter, och om genuspedagogik i förskolan är bra eller dåligt. Underbaraclara har upprört några läsare genom att publicera bilder på pojkar i kjol, Hanna Fridén har skrivit ett långt inlägg om frågan i sin blogg, och Hanna, Cissi Wallin och Lady Dahmer har pratat genuspedagogik i radio.  Bra att så många engagerar sig!

Jag har långt ifrån hunnit läsa och lyssna på allt får jag villigt erkänna, men eftersom jag ägnade mina första två år i yrkeslivet åt ungefär exakt den här frågan (bland annat som utredare i Delegationen för jämställdhet i förskolan) kan jag inte låta bli att läsa och följa debatten lite grann i alla fall.

Det hela verkar hur som helst ha börjat med att Amanda Schulman skrev i sin blogg om något "genusdagis" där man kallade barnen för hen istället för hon eller han, och där det fanns föräldrar som förbjöd personalen att byta blöjor på barnen för att de inte skulle kunna se deras kön. Det verkar ju för det första ganska osannolikt att personalen på någon förskola skulle gå med på det, ungefär lika osannolikt som att det skulle finnas föräldrar som skulle vilja att deras barn går i en och samma blöja hela dagen. Nåväl. Amanda fortsätter sedan sitt inlägg med att poängtera att hennes dotter minsann är helt fri att leka med precis vad hon vill, men att hon "väljer att gå i klackar och prova mammas halsband framför pappas skor och portfölj" och att de inte har uppfostrat henne så, utan att "hon har valt det själv".

Jag känner mig inte särskilt upprörd eller provocerad av detta uttalande måste jag säga, men däremot lite fascinerad. Det som fascinerar mig är att man på fullaste allvar kan tro att ens barn gör helt självständiga val utan att påverkas av förväntningar och intryck från sin omgivning. Hur tänkte hon då liksom? Och hur ser man på sin roll som förälder? Bara för att man som förälder inte uttryckligen säger åt sitt barn vad de ska leka med eller intressera sig för, betyder väl inte det att de inte tar intryck från sin omgivning. Det känns ju bara jättenaivt att tro att det är så enkelt. Men annars tycker jag ju egentligen att det är ganska ointressant om Amandas dotter går i klackar och provar halsband eller inte. Vem bryr sig liksom? Det är väl inte det frågan i första hand handlar om.

Jag blir bara så himla trött på att den här diskussionen nästan alltid i slutändan fastnar i att handla om flickors och pojkars intressen och eventuella likheter/olikheter mellan könen, eller ännu värre om färgen på barnens kläder! Ska det vara blått eller rosa eller neutralt liksom? Plötsligt har hela frågan reducerats till en diskussion om blått eller rosa, och så glömmer man bort att prata om det som väckte diskussionen från början. Nämligen om normer, makt och värderingar, och hur man kan jobba för lika rättigheter och möjligheter i praktiken, eller synliggöra och motverka orättvisor och diskriminering.

Hur svårt kan det vara?