Här om dagen satte jag upp en lapp i mitt trapphus. Och då är jag inte den som brukar sätta upp lappar i trapphus, ska ni veta. Det var kanske den första lappen någonsin, om man inte räknar en sådan där ”hej, jag har fest ikväll, ring på och säg till om vi blir för högljudda”-lapp. Inte ens en arg tvättstugelapp har jag på min meritlista.
Men häromdagen hade jag fått nog! Så jag tog mod till mig, kontrollerade noga att det inte fanns några vittnet inom räckhåll i trapphuset, och smög sedan ut och tejpade upp lappen på väggen ovanför sopnedkastet.
Vad den handlade om?
Jo, det är nämligen så här, och med varning för att det här nog inte kommer vara det mest spännande ämnet ni läser om en lördagförmiddag. I trapphuset där jag bor har vi ett sådant där sopnedkast som det brukar vara i gamla hus. Med en lucka i väggen och en tunnel som soppåsen åker ned genom innan den till slut landar i soprummet, ja ni vet. Problemet är bara att den där tunneln i väggen måste vara ovanligt smal i huset där jag bor, för med jämna mellanrum (läs: allt som oftast!) är det någon påse som fastnar på vägen ned. Och sen byggs det snabbt på med fler påsar tills det är knökfullt. Då har vi som bor här inte så mycket annat att göra än att ställa våra soppåsar framför sopnedkastet direkt på golvet i trapphuset. Sedan kan det dröja upp till en vecka innan fastighetsvärden kommer och tömmer. Och under den tiden har det hunnit bildas ett ganska så stort sopberg ska ni veta, med typ hundra illaluktande soppåsar som ligger där på hög och stinker precis vid entrén på bottenplanet. Sjukt äckligt!
På det här viset har det nu varit till och från ända sedan jag flyttade in för några år sedan. Så här om dagen fick jag helt enkelt nog. Och det var då som den där lappen kom in i bilden. Jag tänkte att jag provar väl att sätta upp en lapp då, och ser vad som händer.
Och sen då?
Jag var ju beredd på att få vara med i mitt första lappkrig någonsin. Hade väntat mig i alla fall en ynka liten lapp tillbaka från någon arg granne som tyckte att min lapp var irriterande. Jag tycker ju tom själv att den är ganska störig, för det fattar väl redan alla att man inte med flit slänger en stor påse som riskerar att fastna efter alla dessa år med stinkande sopberg i trapphuset. Det behöver man ju inte skriva på en lapp.
Men det har alltså varit helt tyst.
Så nu känner jag mig nästan lite besviken, vad är det här liksom? Ska vi inte lappkriga lite grann alla fall? Kom igen! Bara lite, hallå? Dessutom, kanske det mest oväntade av allt, sedan jag satte upp den där lappen har det inte fastnat en enda påse i sopnedkastet på en hel vecka. Nu har det i och för sig bara gått en vecka, så det kanske är för tidigt att dra några slutsatser. Men jag kan liksom ändå inte låta bli att tänka, var det verkligen så enkelt? Är det slut på sopberget nu? Det kan inte vara så enkelt.
Ni förstår ju den uppenbara risken med det här. Jag kan ju få för mig att det mest effektiva sättet att kommunicera med mina grannar är att sätta upp lappar i trapphuset. Det kanske slutar med att jag blir en sådan där hysterisk granne som springer runt och sätter upp lappar överallt varje gång jag är missnöjd med något. Ja, ni fattar. Det kan ju inte sluta annat än illa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar