Sköt dig själv och skit i andra, eller?

Är det något som är tabu bland föräldrar idag (trots att det ändå görs hela tiden, och kanske just därför) så är det att ha synpunkter på hur andra föräldrar hanterar och bemöter sina barn. Som förälder vet man alltid vad som är bäst för sitt barn är det ständiga argumentet. Och det är klart, om föräldrarna inte vet bäst, vem vet då bäst kan man ju undra. Personalen på barnets förskola? En barnpsykolog någonstans? Ens kompis som har fler barn än en själv och därmed har mer erfarenhet? BVC-sköterskan? Eller kanske någon expert på Socialstyrelsen?

Sedan jag publicerade inlägget ”Att ta sitt barn på allvar”, där jag skrev om varför jag är kritisk till läggningsmetoder som bygger på att man inte ska ta upp eller trösta ett barn som gråter, uppstod det en lång diskussion om detta i en mammagrupp på facebook som jag är medlem i. Att det här är ett ämne som väcker mycket känslor är tydligt. 

Men oavsett vad man tycker i just denna fråga är det en sak som jag har reagerat på och som nästan alltid kommer upp när man diskuterar föräldraskap och ”barnuppfostran”, nämligen att man inte ska lägga sig i eller ha synpunkter på hur andra gör. Som förälder kan man alltid dra till med argumentet att ”vi gör så här för det är bäst för vårt barn” eller ”kan inte bara var och en få göra som de själva vill utan att andra kommer med pekpinnar eller lägger sig i” för ”man känner ju ändå sitt eget barn bäst”, och sen är det liksom slutdiskuterat.

I praktiken är det ju så att var och en får göra som de själva vill så länge man inte gör något som är olagligt. Och eftersom det idag inte är olagligt att låta bli att ta upp eller trösta ett barn som gråter får man som förälder göra så om man vill. Så långt är jag med.

Jag kan också förstå att många föräldrar är trötta på att andra jämt och ständigt ska lägga sig i, och att det kan vara väldigt jobbigt som mamma eller pappa när andra har åsikter som ifrågasätter det sätt/beteende som man själv har valt eller tror på. För alla vill ju i grunden sina barns bästa, det är vi nog alla överens om, och då vill man förstås inte höra att andra tycker att det sätt man själv gör på inte skulle vara bra.

Men jag börjar bli trött på argumentet ”vi gör så här för det är bäst för vårt barn” när det är så tydligt att det snarare är värderingar eller synsätt det handlar om, inte vad vi faktiskt vet är bäst för just vårt barn. Visst, självklart känner vi som föräldrar våra barn bäst, det är inte det jag vänder mig emot. Men orsaken till att jag lyfter upp eller tröstar Albin när han gråter är inte att jag vet att det är bäst för just honom, utan för att det stämmer överens med mina grundvärderingar och min syn på föräldraskap och bemötande och det jag tror på och har läst är viktigt för hur ett barn utvecklar sin självbild och relationer till andra människor och sin omvärld. Jag kommer inte göra fundamentalt annorlunda om jag får ett till barn, eftersom det skulle gå emot min grundsyn.

Jag börjar också bli trött på argumentet att ”var och en ska får göra som de själva vill utan att någon annan lägger sig i” eftersom det tar död på möjligheten till diskussion och stänger alla dörrar till reflektion. Man ska komma ihåg att det bara var drygt 30 år sedan det blev olagligt att slå sina barn. Ni kan ju bara tänka er vilka diskussioner som föranledde det, och hur många föräldrar som kände sig ”påhoppade” längs vägen. Nu tycker säkert många att det är en jättedålig jämförelse, och det är det kanske. Men oavsett vad man tycker så tror jag inte på att sitta på sin egen kammare som förälder och göra som man själv ”vet är bäst för sitt barn” utan att även ta in nya perspektiv och andras åsikter och synpunkter, bemöta dem, och kanske någon gång då och då till och med ompröva det man själv en gång trodde på. Det är väl ändå så utvecklingen går framåt?