Om att ta sitt barn på allvar.

Sen jag blev mamma har jag tänkt ganska mycket på det här med att bli tagen på allvar som barn och min roll i det som förälder. Det vill säga, hur jag kan ta Albin på allvar och få honom att känna att han blir tagen på allvar. Helt enkelt få honom att känna sig sedd, lyssnad på och respekterad, vilket väl kort och gott är vad det går ut. Jag vill att han ska veta att det är värt att uttrycka sina känslor och behov, för någon kommer att lyssna.

Och nu tänker kanske ni, ja men det är väl självklart, vilken förälder vill inte det? Och så är det nog, få skulle väl säga att de inte vill ta sitt/sina barn på allvar.

Men, jag har så svårt att förstå hur det går ihop med alla dessa läggningsmetoder som verkar bli allt vanligare och som går ut på att man inte ska gå in till eller trösta ett barn som gråter eftersom barnet ska lära sig ”att somna själv”, ”komma till ro själv” eller kanske bara kort och gott ”att inte gråta vid läggningen”.

Att ignorera ett barn som gråter är för mig samma sak som att lära sitt barn att det är meningslöst att gråta, för det är ändå ingen som kommer att lyssna och trösta. Och det är ju helt befängt och exakt motsatsen till att ta sitt barn på allvar. Vissa verkar tro att barn försöker ”pröva oss som föräldrar” genom att gråta/skrika sig till något. Men herregud, att gråta är ju ett sätt för barnet att uttrycka sig. Och då känns det faktiskt som att det kvittar av vilken anledning barnet gråter, om det är för att det är ledset, argt, frustrerat, oroligt eller för att det kliar, det är likförbannat vår skyldighet som vuxna och föräldrar att visa att vi ser och hör och tar barnet på allvar.

Det känns som att många föräldrar idag har ganska orealistiska förväntningar på hur läggningen på kvällarna ska gå till, där det blir viktigare att barnet ”kan somna själv” (helst på så kort tid som möjligt och utan föräldrarnas närvaro) och ”inte gråta vid läggningen” än att få närhet och känna sig tryggt.

Men jag tror inte att man skapar trygga barn genom att låta bli att trösta dem när de gråter. Det kanske leder till att barnet slutar gråta till slut, men som så många andra tror jag att den enkla orsaken till det är att det helt enkelt ger upp. Vilket ju inte är särskilt konstigt egentligen, det skulle jag också göra om jag märkte att ingen såg eller lyssnade på mig när jag grät eller uttryckte mig på något annat sätt.

Jag undrar för vems behov alla de här idéerna skapades egentligen, för barnets trygghet eller för att föräldrarna ska få så mycket egentid som möjligt på kvällarna? För att citera en bra text på temat:

”Barn är inga hundar som ska dresseras och anpassas så att de passar in i föräldrarnas ideala värld och stör så lite som möjligt. De är nya människor i en stor och skrämmande värld, och föräldrarnas uppgift är att lära dem att de inte är ensamma, just för att de ska kunna utveckla sig till trygga, självständiga vuxna”.

Nä, ner i soptunnan med alla dumma idéer om att man inte ska gå in till eller trösta ett barn som gråter. Det är vad jag tycker.