Jag hinner inte älta för jag blir avbruten hela tiden.

Ibland när jag står vid skötbordet och byter blöja på Albin kommer jag på mig själv med att vara någon annanstans. Det är en sak som har hänt som är rätt jobbig som kan tänkas sönder och som gör att jag ibland försvinner in i mina egna tankar utan att riktigt vara medveten om det. Grubblar alltså. Men så går det några sekunder och jag är tillbaka igen. Ser Albin som ligger där och är så närvarande i stunden som det bara går. Tittar koncentrerat upp på Pingu som hänger ovanför skötbordet, tar tag i speldosan med båda händerna och drar, håller emot, släpper taget och håller emot igen i takt med att musiken tystnar och spelar igen.

Grubblande som övergår i ältande, ja ni vet hur det funkar. Tankar som etsar sig fast och går i repris i huvudet tusen gången om. Och ju mer man tänker på den där förbannade saken desto mer fast blir man, desto svårare är det att bryta mönstret, att komma på sig själv och medvetet skifta fokus till något annat.

Innan jag blev mamma fick jag höra att en av de största förändringarna jag står inför är att sätta någon annan framför mig själv. Jag kommer inte längre vara viktigast, någon annan kommer vara viktigare.

Och precis så är det ju. Men en kanske ännu större förändring är att jag tvingas vara närvarande i nuet nästan hela tiden.

Och det kanske är den oslagbart bästa bieffekten av att få barn. Små barn måste helt enkelt vara den bästa fokusskiftesmetoden som har uppfunnits. Den bästa medicinen mot ältande. Mycket bättre än alla kbt-metoder jag någonsin lärt mig, och som ett enda långt träningspass i närvaro.

Klart jag fortfarande tänker, och jag kanske till och med grubblar lite ibland. Men jag hinner inte älta för jag blir avbruten hela tiden. Och det är så himla bra.