Stoppa tiden?

Som jag skrev häromdagen är jag inne på min sista föräldralediga månad, sen börjar jag jobba igen.

Det känns lite konstigt men bra också. Jag kommer jobba halvtid de första 1-2 veckorna så att jag och Albin får tid att vänja oss vid att vara ifrån varandra om dagarna. Vi har ju liksom spenderat hela dagarna tillsammans mer eller mindre varje dag i snart elva månader.

När jag och Andreas planerade föräldraledigheten förra våren och han sa att han ville att vi skulle dela på den mer eller mindre rakt av tyckte jag först att det kändes ganska jobbigt faktiskt. Inte så att jag inte ville att han också skulle få vara föräldraledig och hemma med vårt blivande barn men för varje månad som han skulle vara hemma fick ju jag en månad mindre, och elva månader kändes så lite även fast det nästan är ett helt år. Ibland kändes det som han "snodde" min föräldraledighet och jag försökte (får jag erkänna) komma på alla möjliga konstiga sätt för hur vi skulle räkna så att jag skulle få vara hemma lite lite längre.

Men nu känns det faktiskt alldeles lagom och som en bra tid att börja jobba igen. Albin är visserligen lite "mammig" fortfarande men inte så mycket när det är jag och Andreas, utan mer bland helt nya människor. Och så har jag slutat amma helt och hållet nu dessutom vilket så klart gör det hela enklare. Plus att det snart är sommar så vi kommer ju kunna vara hemma tillsammans snart igen.

Innan jag fick barn var det många som sa att jag skulle ta vara på den första bebistiden, att den går så snabbt och plötsligt har man inte den där lilla bebisen längre som ligger alldeles alldeles stilla i ens famn.

Jag kan hålla med om att de allra första månaderna gick snabbt. Men tittar jag tillbaka på min föräldraledighet totalt sett har tiden flutit på i ungefär samma takt som vardagen brukar göra. Och det känns faktiskt ganska länge sen som vi kom hem från BB helt uppfyllda av lycka och livrädda inför allt vad det innebar att plötsligt vara ansvariga för en helt ny liten människa. Och den där oron som man kände i början. Så klart det finns saker att oroa sig över nu med, men för det mesta känner jag mig så mycket lugnare och så mycket tryggare. Och jag tycker verkligen att det blir roligare och roligare för varje dag. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer vara om ett halvår eller om ett år, vilken person kommer Albin vara då?

Jag läste det här inlägget för ett tag sen på bloggen Alabama Sthlm om att inte känna igen sig i det där som så många föräldrar säger om att vilja stoppa tiden.

Jag kan bara hålla med. Jag vill inte heller stoppa tiden. Jag är också alldeles för nyfiken.

 Albin 2 veckor gammal.