Bita ihop.

Jag brukar sällan klaga här på bloggen. Men nu måste jag faktiskt få beklaga mig lite för igår hade jag banne mig en av mina värsta dagar hittills för det här året i alla fall.

Jag har ju haft magsjuka som ni vet, och i måndags kväll när jag var tillräckligt pigg tog vi vårt pick och pack och flyttade igen (skulle egentligen flyttat i söndags, men jag klarade det inte) och ganska precis när vi hade kommit "hem" (det dröjer ännu lite till innan vi kan flytta hem till vårt eget igen) och burit upp alla grejerna så började Andreas må illa. Och sen kräktes han cirka en gång i timmen exakt hela natten. Fy sjutton!

Mest synd om var det så klart om Andreas, men även jag vaknade varje timme och sov nästan ingenting alls på hela natten. Så igår morse vid sjutiden när Albin var klarvaken och redo att stiga upp var jag i upplösningstillstånd. På riktigt alltså.

Och så fortsatte det hela.vidriga.långa.förbannade.dagen. Illamåendet kom tillbaka. Nog mest för att jag var så himla himla trött. Och med dunkande huvudvärk och absolut ingen energi försökte jag ta hand om Albin och överleva medan Andreas låg totalt magsjukedäckad på sängen och sov.

Det här är ju det kluriga med att ha barn och bo alldeles för långt ifrån sina föräldrar. Hade de bott närmre hade vi utan tvekan ringt in någon av dem så att de kunde ta hand om Albin. Men det går ju inte när de bor flera timmar eller en flygresa bort. Så då var det bara att bita ihop.

Allt det här fick oss hur som helst att tänka på att vi kanske ändå borde ha någon form av plan för hur vi löser det om det är riktigt illa och vi båda blir sjuka samtidigt eller något annat händer som gör att ingen av oss kan ta hand om Albin.

Men från det jobbiga till det underbara så går det inte att med ord beskriva hur underbart fantastiskt himla skönt det var igår kväll när klockan blev efter åtta och jag äntligen hade lagt Albin så att jag själv fick gå och lägga mig. Trodde knappt det var möjligt att längta så mycket efter att få sova.

Så då vet ni.