Jag skriver sällan om baksidorna med att ha barn. Om att ha dunkande huvudvärk och kolsvarta ringar under ögonen för att man kanske vaknat fem gånger på natten och stigit upp alldeles för tidigt. Om att ägna timmar åt att försöka få Albin att sova. Om att knyta skorna jättejättesnabbt för att han inte går med på att sitta i vagnen utanför dörren och vänta en sekund till. Om att dricka kallt kaffe nästan varje morgon för att det alltid händer hundra saker precis när man ska sätta sig ned med sin kopp och när man väl kommer tillbaka till den har kaffet hunnit kallna för länge sen. Om att inte duscha, äta frukost eller läsa tidningen i lugn och ro om mornarna. Om att gå på Ica med ett barn i vagnen som blir dödstrött på att handla efter cirka en minut och som skriker högt i protest när man flyttar vagnen 10 centimeter så att han inte kommer åt att riva ner hela fruktdisken på golvet. Om att vara så slut i huvudet att det känns som att man inte orkar tre sekunder till så att när Andreas äntligen kommer hem vill jag bara slänga mig på sängen och andas.
Jag skriver sällan om det för att det finns så många andra som gör det. Många mammabloggar handlar om just det där. Men framför allt skriver jag sällan om det för att jag faktiskt inte tycker att det är så fasligt jobbigt. Och när jag väl tycker att det är jobbigt går det oftast över ganska fort och jag upplever allt som oftast att allt det positiva med att ha barn väger tusen gånger tyngre.
En tjej i min mammagrupp sa en gång att hon fortfarande väntar på det där som alla förberedde henne på innan hon fick barn. Att vara dödstrött hela tiden, inte få någon egentid alls, inte kunna gå ut och äta eller träffa sina kompisar. Att hon inte känner igen sig i det. Och jag håller oftast med.
Men.
Att jag känner så tror jag beror väldigt mycket på att jag inte är ensam. Att jag får tid. Tid att tänka. Tid att andas. Tid att lägga mig ned på sängen eller sätta mig framför datorn. Ensam. Varje dag. För att vi faktiskt är två. Sju dagar i veckan.
För att Albin har en pappa som inte tycker att hans roll är att "hjälpa till" eller "avlasta mig" mig när jag är trött. Som inte tycker att hans sömn på nätterna är viktigare än min. Som inte tycker att det passar ju himla bra för honom att vara pappaledig i juli och augusti för då händer det ju ändå inte så mycket på jobbet och så råkar det ju vara sommar just då dessutom, men sen måste han nog faktiskt gå tillbaka och jobba igen. Som inte tycker det är en bra idé att söka nytt jobb precis innan han ska vara pappaledig så att det plötsligt inte passar att vara hemma längre för då måste han ju tacka nej till den där nya tjänsten han precis har blivit erbjuden, och det går ju bara inte. Som inte planerar in saker varenda kväll utan att fråga mig om mina planer. Som inte tycker att hans jobb eller hans fritid är viktigare än min. Och som faktiskt tar mig på allvar när jag säger att jag helst inte vill att han kommer hem sent två dagar på raken för jag känner inte att jag pallar ännu en hel dag och kväll själv just nu.
Som fattar att hans roll är att vara förälder hela tiden varje dag precis lika mycket som det är min roll.
Jag beundrar verkligen alla mammor (och pappor också för den delen, men det är oftast mammor) som tar hand om ett eller flera barn på egen hand. Som är ensamstående eller har en sambo som är borta väldigt mycket. Och jag fattar ju att man klarar det och orkar för att man måste klara det, för att man inte har något annat val. Och att man kanske hittar sina strategier för att tanka energi ändå emellanåt.
Det har hänt ett par gånger att Andreas har rest bort över en långhelg och jag har haft Albin på egen hand i kanske tre dygn. Och det är sådan jäkla skillnad när jag inte får den där tiden att andas.
Jag är så sjukt glad att vi är två.
2 kommentarer:
Skönt att läsa! Nu har ju inte vår bäbis kommit än, men vi pratar jättemycket om det här hemma också, hur vi ska göra sen för att inte fastna i de här fällorna som folk varnar oss för hela tiden. Och min sambo är precis lika engagerad i allt som jag, han läser till sjuksköterska och har nästan bara tjejer i sin klass och merparten av dom är superförvånade över att han pratar så mycket med dom om att bli pappa och har full koll på hur långt vi är i graviditeten osv. Jag hade verkligen tyckt att det var jättejobbigt att ha en oengagerad blivande pappa bredvid mig i detta.
Intressant det där att så många blir förvånade över att han är så engagerad. Man är ju två om att skaffa barn och inte minst första barnet är ju så himla stort! Jag vet inte heller vad jag hade gjort om Andreas hade varit oengagerad under graviditeten.
Många varnade mig för att det kommer vara ”jag och barnet” första året, och att Andreas kommer hamna vid sidan och kanske känna sig utanför. Och visst, jag ska inte påstå att vi har haft exakt samma roll och relation till Albin hela tiden i och med att det är jag som varit hemma hittills och därmed spenderat mer tid med honom (även om vi var hemma tillsammans de tre första månaderna, kan verkligen rekommendera om det går att lösa ekonomiskt och praktiskt!) och det är jag som har ammat osv. Men jag har aldrig känt igen mig i den där bilden av att det skulle vara "jag och barnet", utan jag har hela tiden känt att det är vi tre, och att få barn och allt som vi har upplevt sedan Albin föddes, det har vi gjort tillsammans!
Skicka en kommentar