Jag är en morgonmänniska. Har alltid varit. Och då menar jag i bemärkelsen, en sån som vaknar tidigt alltså. Men. Problemet är bara att jag inte är en morgonmänniska i betydelsen en sådan som stiger upp tidigt. Jag behöver någon som kickar igång mig på morgonen och säger åt mig att kliva ur sängen. Annars vaknar jag nämligen typ sju på helgen, men istället för att stiga upp ligger jag kvar, försöker somna om, blir frustrerad över att det inte går, försöker igen, surfar lite på mobilen, surfar lite till, surfar ännu lite till, och sen sitter jag likförbannat där vid frukostbordet hundra timmar senare och konstaterar att jag liksom har gått miste om det fina med en lång sovmorgon och det fina med att stiga upp tidigt. Så himla ovärt.
Därför passar det mig ganska utmärkt att ha en bebis som tvingar upp mig på morgnarna. För sen Albin föddes har ju mina morgonrutiner ändrats ganska så mycket.
Albin sover (i princip) nästan hela nätterna nu utan att äta vilket betyder att även jag får en hyfsat god natts sömn. Men då vaknar han tidigare på morgnarna istället. I vanliga fall brukar han vakna första gången runt sex/halv sju. Fast i morse var ju klockorna tillbakavridna till vintertid och han vaknade redan vid halv sex, men kunde somna om till typ sju.
Men vet ni vad? Till skillnad från alla andra som verkar tycka att det är skitjobbigt att deras barn vaknar tidigt på morgonen så tycker jag det är ganska utmärkt faktiskt. Okej, kanske inte halv sex, och kanske inte just precis i det ögonblicket som jag väcks, men helt klart trettio minuter senare då jag sitter vid frukostbordet, dricker mitt morgonkaffe och vet att när klockan är typ åtta/halv nio kommer jag ha ätit frukost, skummat morgontidningen, duschat, klätt på mig själv och Albin, bäddat sängen, tagit en påtår, och ändå har dagen knappt börjat. Älskar't!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar