Amningsstressen.

En av de saker som jag inte hade kunnat föreställa mig innan jag fick barn är hur stressig själva amningen faktiskt kan vara, även när den fungerar tämligen smärtfritt (vilket den har gjort för mig).

För mig som är ute och flänger en hel del handlar det dels om att Albin ska bli hungrig på "fel plats" vid "fel tillfälle". Jag är helt enkelt inte bekväm med att amma precis när som helst var som helst. Ibland kanske det är lite för mycket folk, fel folk eller bara inte en bekväm plats eller situation så att jag helst vill gå undan. Eller så kanske jag är ute och promenerar eller i stan när han plötsligt blir akut hungrig och närmsta parkbänk eller skuggplats är en bra bit bort.

Enda sättet att undvika att det kan hända är ju att stanna hemma, och det vägrar jag.

Jag hade inte kunnat föreställa mig hur jobbigt det kan vara, dels psysiskt, men även rent kroppsligt, att inte kunna ge honom mat med detsamma när han gråter, gallskriker eller bara äter hysteriskt på händerna av hunger. Visste ni att när ens barn gråter (ursäkta läsare som inte vill läsa om mina bröst och hur de reagerar nu) så reagerar man rent kroppsligt vare sig man vill det eller inte genom att brösten blir akut stenhårda och det liksom börjar droppa mjölk?

Sen är det ju den rent sociala biten. Man kanske är bortbjuden på fika eller middag, eller har familj eller vänner på besök, och precis när det är dags att äta vill han också äta. Eller bara just precis när de roligaste samtalsämnena avhandlas, och så är man inte riktigt bekväm med att sitta där och amma mitt bland alla så man går undan och sen när man kommer tillbaka har man liksom missat ungefär hälften av allt som sagts. Jag vet inte hur många gånger Andreas har nämnt något som någon sa, och jag bara "vad då, nä det måste jag ha missat, det var nog när jag gick iväg och ammade".

Ja, och så har vi de där kvällarna då han vill äta precis. hela. tiden. Man ammar. Pausar i kanske tio minuter och tänker att nu är han nog nöjd ändå. Sen ammar man igen. Pausar. Ammar. Pausar. Ammar lite till. Pausar. Ammar igen. Och det tar liksom aldrig slut. Så till slut tappar man nästan tron på att man någonsin kommer göra något annat än att ligga där med en bebis klistrad mot bröstet som nog har bestämt sig för att aldrig mer släppa taget.

Bara själva grejen med att man faktiskt är kroppsligt ansvarig för någon annans mat och trygghetsbehov är ju liksom bara det ganska så stort och häftigt. Innan jag fick barn hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur ont det kan göra ända längst ned i maggropen att åka iväg från honom om det så bara är för en halvtimme eller timme, för tänk om han blir hungrig eller bara behöver ligga nära precis när jag är borta?

Jag vet att det bara är för en ganska kort period, och det är helt klart värt det för det finns så mycket bra och positivt med amningen som gör att jag ändå aldrig skulle välja bort den om jag inte var tvungen. Men säger jag att det är jättenkelt helt utan stress och bara jättefantastiskt, då ljuger jag.