Kom, vi flyttar härifrån!

Jag har så himla svårt för den här tiden på året. På riktigt alltså. Så att det gör ont i kroppen, och så att jag på allvar inte vet hur länge till jag står ut med mörkret och kylan. 

Jag tillhör inte en av dem som blir lycklig av snöflingor som faller utanför fönstret. Enda gången jag hoppas på snö är precis innan jul. För att jag ändå någonstans har fått för mig att jag gillar det här med en vit jul. Men då är det bara över julen. Inte mer och inte längre.

För sen börjar ändå bara en enda lång väntan och längtan. På att dagarna ska bli längre. På att det ska sluta vara bäcksvart när man går hemifrån på morgonen och kommer hem på kvällen. På att det inte ska vara så fucking jävla kallt hela tiden. På att veckorna ska bli lite mindre jobba, äta, träna, sova, helg och söndagsångest som till slut smälter ihop till en enda grå sörja som om man har otur (för man vet aldrig med Sverige) sträcker sig ända in i april.

Åren efter att jag hade gått ut gymnasiet brukade jag fly. När våren ändå aldrig kom, jag hade tröttnat på någon kurs jag läste på universitet och stod inte ut en endaste dag till. Då bara bestämde jag mig blixtsnabbt, kollade upp vilka alternativ som fanns, fixade något volontärjobb och ett visum, och en månad senare var jag på väg. Sedan jag började jobba har det inte hänt nå mer. Tyvärr. Jag har tänkt många gånger på att flytta. Till någon plats där dagarna är längre och sommaren inte är en parantes som man ägnar mer tid åt att längta efter än vad den varar. Men sen brukar jag fastna vid tanken på det här med jobb. Jag har ändå lagt ned en himla massa år på universitetet och är inte beredd att ta vilket jobb som helst.

Och just det, att fixa ett bra och roligt jobb i ett främmande land känns ibland bara så himla svårt och långt borta. Men det kan ju inte vara omöjligt. Om man bara vill. Då måste det ju gå att lösa.

Det kommer inte hända nu (hej, vi har precis köpt lägenhet och jag ska föda barn i juni, remember?) och kanske inte på flera år. Men när jag kom hem idag, med sönderfrusna fötter och snorig näsa, kände jag det bara så himla starkt. Att det inte alls är omöjligt. Och att jag tror att jag kanske skulle vilja prova ändå, någon gång, på riktigt.

Blev tvungen att ringa Andreas. Han verkar på!