Februarisyndromet.

Nu är det här, februarisyndromet!

Så fort det blev månadsskifte och slog över från januari till februari hände det nämligen något. För helt plötsligt började det bjudas in till middagar och bruncher och mexikofester på löpande band. Och samtidigt började jag själv planera för resor som jag ska göra i vår och boka in helger i kalendern för middagar och spelkvällar.

Så slog det mig att det var precis likadant i september. Och så kom jag på det. Att det måste vara februari- och septembersyndromet. Samma syndrom, bara olika tider på året.

För har ni tänkt på vad februari och september har gemensamt? Två månader som är lite av samma sak fast på olika sätt.

Om augusti är månaden då man biter sig fast i den där drömmen om att sommaren ändå inte är riktigt slut än, så är september månaden då man kapitulerar, accepterar att man inte har något annat val än att ge upp och inse att hösten är här.  Sen köper man en stickad halsduk och gör det bästa av situationen. Och det är då man börjar planera för allt roligt som man faktiskt kan göra, och sen fyller man kalendern med fester, frukosthäng, bruncher, spelkvällar och andra bra saker som man kan bli glad av.

Jag tänker att det är precis på samma sätt i februari.

Först har vi januari, kanske årets i särklass sämsta månad. Det är fortfarande irriterande mörkt och kallt ute, man har inte längre någon julledighet att hänga upp sig på och det är för tidigt att på allvar börja hoppas på våren. Så blir det februari och man inser att man inte har något val, man kapitulerar och sen fyller man helgerna med allt roligt som man bara kan komma på!

Samma syndrom, två olika tider på året. Men ganska bra, trots allt.