Lägenhet eller hus?

Under veckan på Utö fick vi ju smaka lite på det här med vad det faktiskt innebär att kunna öppna altandörren och låta Albin krypa rakt ut. Bara så där. Inte krångla med en vagn som ska ner i en alldeles för liten hiss, inte packa skötväskan och tänka på vad vi kommer behöva den närmsta eller de närmsta timmarna som vi tänker spendera utomhus i lekparken, eller på promenad, eller på en filt i gräset. Utan bara öppna dörren och gå ut.

Albin verkade på riktigt stortrivas i skärgården. Och han verkade älska att kunna gå ut så enkelt, att klättra upp och ned för altanen, och att ha en stor himla gräsmatta och tomt att utforska. Eller bara en sån sak att vi varje kväll på några minuter kunde fylla hans uppblåsbara pool med vatten så att han fick bada. Det gör man ju inte när man bor i lägenhet. Man släpar inte ner poolen på innergården och man bär inte hinkar med vatten upp och ner för trapporna (nä, vi har ingen vattenslang) för att ordna utomhusbad i kvällssolen.

Jag blir inte riktigt klok på mina grubblerier över vad som egentligen vore bäst, att bo i lägenhet eller hus?

Det finns ju för- och nackdelar med båda så klart. Och när man är i skärgården alldeles vid havet och solen skiner och man har hyrt en gullig liten stuga för en vecka och man behöver varken klippa gräset, rensa rabatten eller lägga om taket, då är det ganska lätt att tycka att det här med hus är ju ändå himla fint och fantastiskt på alla sätt och vis.

Men sen kommer det ju en lång himla vinter. Hur mycket använder man tomten då? Och så är vi ju sådana som ändå inte håller oss så där jättemycket hemma där vi bor, utan som ger oss ut på äventyr och vill upptäcka nya platser eller kanske bara se lite människor. Och att bo i hus innebär ju längre från stan och ganska mycket tid att åka fram och tillbaka till jobbet (i alla fall i Stockholm).

Vad tycker ni? Bor ni i lägenhet eller hus med ert/era barn? Vad tycker ni är bäst och sämst med det? Hur sjutton ska man bo egentligen?