Norrländsk granskog och kokkaffe.

Jag åker alltid upp till norrland på sommaren. För att hälsa på mamma och pappa och min bror och mormor och morfar som alla bor där uppe. Och även fast jag hemskt gärna vill träffa dem allihopa så tar det ändå alltid emot lite varje år när jag ska boka resan upp på just sommaren. Jag tänker på ett folktomt rådhustorg en tisdag i juli, uteserveringar där ingen längre är i samma ålder som en själv för att man har blivit äldre än 22 men ändå inte har hunnit fylla 50. Att ligga och svettas i en solstol i sin egen trädgård istället för med en picknickkorg på en filt i en park. Och att man måste ha bil för att ta sig till havet.

Och precis på samma sätt har jag tänkt i år. Men i natt hände något, för imorse vaknade jag plötsligt upp med en stark längtan efter lukten av norrländsk granskog och kokkaffe. Och nu kan jag inte sluta tänka på allt bra som vi kommer kunna göra där uppe. Som att ta långa morgonpromenader runt kroksjön, sitta i mormors kök och lyssna på stora gamla klockor som slår, äta hembakta syltkakor och dricka kokkaffe ur små koppar med blommor på. Vi kommer kunna låna pappas bil och åka på utflykter till havet eller till någon grannby om det regnar. Jag kommer visa huset där jag växte upp och hur min gamla skola såg ut. Skogen där vi brukade leka röda vita rosen. Och på kvällarna kommer vi dricka rödvin, laga italienska middagar och spela fyrmansvist.

Åååh, tänk!