Det enda som räknas.

Vi blev inskrivna på Astrid Lindgrens barnsjukhus med Albin natten mot tisdagen. Vi är alla tre förkylda och Albin har fått hög feber, ordentlig snuva och hosta.

Plötsligt är vi inne i vår egna bubbla igen, lyssnar noga på andetag och ingenting annat än att han ska bli frisk snart räknas. Det gör så ont att se honom må dåligt. Vi är så ovana vid att han gråter, och natten mot tisdagen grät han mer än att vad han har gråtit totalt sett under sina fyra månader.

Vi har fått väga honom innan och efter varje amning på sjukhuset för att se att han får i sig tillräckligt. Nästäppan och febern gör att han ammar sämre, men han äter trots allt och verkar få i sig bra med vätska. Igår var han, trots febern, ändå hyfsat pigg emellanåt, skrattade och pratade med läkaren varje gång han kom på besök.

Vi fick åka hem på permission igår eftermiddag och idag blev vi utskrivna. Albin fortsätter att äta okej och alvedon hjälper mot febern, så även om han fortfarande gråter mycket mer än vanligt verkar han må allt bättre.

Nu går vi här hemma och snörvlar allihopa, trilskas med koksaltlösning, nässug och värktabletter. Och kramar honom så mycket vi bara kan.