Fredag den 25 maj tog jag och Andreas en promenad genom
Rålis och längs Norrmälarstrand ned till Mälarpaviljongen för att äta sommarens
andra BBQ Cheeseburgare. Det var den där
veckan då det fortfarande var högsommarvärme i stan ni vet, man kunde gå i t-shirt
trots att klockan var efter åtta, och hela Rålis var knökfullt med picknickfiltar
och engångsgrillar.
Sen blev klockan tio, vi promenerade hemåt igen och
pratade om att det är mindre än två veckor kvar nu, och så himla svårt att förstå.
Andreas skulle gå förbi 7 eleven och köpa mjölk på vägen, och det sista jag sa
innan vi skildes åt var att bebisen kommer komma för tidigt, att jag känner det
på mig.
Två timmar senare står vi på perrongen vid Danderyds Sjukhus
och väntar på tunnelbanan tillbaka in mot stan. Vi är båda chockade och
upprymda. Jag skakar så att jag hackar tänder när jag ringer mamma och
berättar. Vattnet gick på undersökningsbordet och om förlossningen inte sätter igång av sig själv kommer jag bli igångsatt senast på söndag kväll. Det går inte
riktigt att ta in. Vi kommer få barn inom de närmsta dagarna. Inte den 5 juni, utan nu. Kanske imorgon. Kanske på söndag. Antagligen inte senare än på måndag.
Så kommer vi hem, packar ned det sista i BB-väskorna,
skriver förlossningsbrevet som vi har pratat om att vi ska skriva i en månad nu
men fortfarande inte kommit till skott med. Sen sätter värkarna igång nästan
direkt. Vi sover nog max en timme totalt den natten, profylaxandas tillsammans
genom varje värk som fortfarande är hanterbara men blir alltmer intensiva,
ringer BB Stockholm säkert fyra gånger under natten, och nästa dag vid lunchtid
beställer vi en taxi och åker in.
Ett och ett halvt dygn senare, på kvällen den 27 maj, ligger
äntligen vår finaste Albin i min famn och sover.
Att gå igenom en förlossning och föda barn är så jävla stort
och omvälvande och ofattbart smärtsamt och jobbigt och fantastiskt på en och
samma gång att det inte går att beskriva. Och den första veckan med Albin ännu
större. Vi fick stanna på BB Stockholm i tre nätter (istället för två) på grund
av tidig vattenavgång. Det var väldigt skönt och tryggt att veta att en
barnmorska inte var mer än en knapptryckning bort. Så när vi väl skulle åka hem
i onsdags kväll kändes det jättejobbigt att lämna tryggheten på BB. Medan Albin
sov lugnt och tryggt i babyskyddet satt hans mamma (jag alltså) och hetsåt
lakritspengar och stortjöt.
Men sen har ju allt gått bra. Vi har tagit det väldigt lugnt
sen vi kom hem, och faktiskt inte bjudit hem en endaste människa än. Fokuserat på att bara vara och ge Albin så mycket närhet och
kärlek som vi bara kan. Alla säger att man ska passa på att vila ordentligt
innan man får barn för man vet aldrig när man får sova en hel natt igen. Som om
man kan lägga alla extra timmar sömn i en liten ask och plocka fram
sen när de behövs. Men faktum är att även om jag vaknar några gånger per natt
för blöjbyte och amning så sover jag ändå mycket bättre och känner mig mycket
mer utvilad nu än vad jag gjorde i slutet av graviditeten. Och så är det så
himla skönt att vara två. Att veta att när jag inte orkar resa mig ur sängen mitt i natten så
finns Andreas där och tvärtom. Han kommer jobba några enstaka dagar i juni, men
sen kommer vi vara lediga tillsammans resten av sommaren.
