söndag 28 april 2013

Lekparkshäng.





Vi åkte ut till Herrängen idag. Jag, Elina och Albin. Tog en promenad bland husen, åt morotssoppa på Herrängens gård och gungade i lekparken. Albin tycker det är så himla roligt att gunga. Han bara gapar och bubblar av skratt.

Jag hade ingen kamera med mig men tog några bilder med mobilen och tyckte de fångade känslan ganska bra. Jäklar vad vi ska gunga i vår och sommar.

torsdag 25 april 2013

Bita ihop.

Jag brukar sällan klaga här på bloggen. Men nu måste jag faktiskt få beklaga mig lite för igår hade jag banne mig en av mina värsta dagar hittills för det här året i alla fall.

Jag har ju haft magsjuka som ni vet, och i måndags kväll när jag var tillräckligt pigg tog vi vårt pick och pack och flyttade igen (skulle egentligen flyttat i söndags, men jag klarade det inte) och ganska precis när vi hade kommit "hem" (det dröjer ännu lite till innan vi kan flytta hem till vårt eget igen) och burit upp alla grejerna så började Andreas må illa. Och sen kräktes han cirka en gång i timmen exakt hela natten. Fy sjutton!

Mest synd om var det så klart om Andreas, men även jag vaknade varje timme och sov nästan ingenting alls på hela natten. Så igår morse vid sjutiden när Albin var klarvaken och redo att stiga upp var jag i upplösningstillstånd. På riktigt alltså.

Och så fortsatte det hela.vidriga.långa.förbannade.dagen. Illamåendet kom tillbaka. Nog mest för att jag var så himla himla trött. Och med dunkande huvudvärk och absolut ingen energi försökte jag ta hand om Albin och överleva medan Andreas låg totalt magsjukedäckad på sängen och sov.

Det här är ju det kluriga med att ha barn och bo alldeles för långt ifrån sina föräldrar. Hade de bott närmre hade vi utan tvekan ringt in någon av dem så att de kunde ta hand om Albin. Men det går ju inte när de bor flera timmar eller en flygresa bort. Så då var det bara att bita ihop.

Allt det här fick oss hur som helst att tänka på att vi kanske ändå borde ha någon form av plan för hur vi löser det om det är riktigt illa och vi båda blir sjuka samtidigt eller något annat händer som gör att ingen av oss kan ta hand om Albin.

Men från det jobbiga till det underbara så går det inte att med ord beskriva hur underbart fantastiskt himla skönt det var igår kväll när klockan blev efter åtta och jag äntligen hade lagt Albin så att jag själv fick gå och lägga mig. Trodde knappt det var möjligt att längta så mycket efter att få sova.

Så då vet ni.

söndag 21 april 2013

Hej hej våren!

Vi är tillbaka i Stockholm igen men bor i en resväska då det håller på att renoveras hemma hos oss.

Älskar att det äntligen har blivit lite vår!

Älskar inte lika mycket att alla mina vårjackor ligger hemma i lägenheten inplastade i något rum någonstans. Men som tur var har min vinterjacka inbyggd vårfunktion. Bara att knäppa bort innerfodret och vips har den förvandlats till en helt ok vårjacka.

Albin fick föresten en ny och sin allra första vårjacka igår. Så nu är även han redo för våren och så slapp han svettas i sin vinteroverall igår när vi åkte ut till Bagarnossen för att hälsa på Andreas kompis Linda och hennes pojkvän Jonas och deras lilla Vidar.

Idag ligger jag tyvärr nerbäddad med magsjuka och känner mig inte särskilt vårig alls. Vi hörs mer en annan dag när jag är på benen igen.

torsdag 11 april 2013

Kokt potatis, lingondricka och kattbesök.




Idag har vi hälsat på min mormor och morfar. De bor i ett gammalt 30-talshus i en by inåt landet ungefär en timmes bilresa härifrån.

Albin fick sitta i den här gamla "barnstolen" med fräcka klistermärken. Inte jättesäker utan front och med sidor som han lätt kan slänga sig över, men det gick bra under viss övervakning.

Andreas var också med. Han har nämligen också kommit hit upp nu för att vara med oss. <3


Så här såg jag ut dagen till ära. Lägg särskilt märke till mina nya fräknar. :)


Vi fick besök av den här herren. Mormor är nämligen världens bästa kattvän. Trots att hon inte har någon egen katt längre har hon alltid kattmat hemma så att den som kommer på besök ska känna sig välkommen. Det här är Vinst som bor i grannhuset och kommer förbi då och då för att hänga med mormor.

Sen drack vi kokkaffe och åt typisk mormorsmiddag. Fläskkarré, kokt potatis, murkelstuvning, köttgryta,  laxpudding, lingondricka och tunnbröd. Mycket gott! Och så berättade jag för mormor att hennes kaffepanna och kaffekopp har gjort tv-premiär i Hellenius Hörna.

Och så var det med den torsdagen.

onsdag 10 april 2013

Stoppa tiden?

Som jag skrev häromdagen är jag inne på min sista föräldralediga månad, sen börjar jag jobba igen.

Det känns lite konstigt men bra också. Jag kommer jobba halvtid de första 1-2 veckorna så att jag och Albin får tid att vänja oss vid att vara ifrån varandra om dagarna. Vi har ju liksom spenderat hela dagarna tillsammans mer eller mindre varje dag i snart elva månader.

När jag och Andreas planerade föräldraledigheten förra våren och han sa att han ville att vi skulle dela på den mer eller mindre rakt av tyckte jag först att det kändes ganska jobbigt faktiskt. Inte så att jag inte ville att han också skulle få vara föräldraledig och hemma med vårt blivande barn men för varje månad som han skulle vara hemma fick ju jag en månad mindre, och elva månader kändes så lite även fast det nästan är ett helt år. Ibland kändes det som han "snodde" min föräldraledighet och jag försökte (får jag erkänna) komma på alla möjliga konstiga sätt för hur vi skulle räkna så att jag skulle få vara hemma lite lite längre.

Men nu känns det faktiskt alldeles lagom och som en bra tid att börja jobba igen. Albin är visserligen lite "mammig" fortfarande men inte så mycket när det är jag och Andreas, utan mer bland helt nya människor. Och så har jag slutat amma helt och hållet nu dessutom vilket så klart gör det hela enklare. Plus att det snart är sommar så vi kommer ju kunna vara hemma tillsammans snart igen.

Innan jag fick barn var det många som sa att jag skulle ta vara på den första bebistiden, att den går så snabbt och plötsligt har man inte den där lilla bebisen längre som ligger alldeles alldeles stilla i ens famn.

Jag kan hålla med om att de allra första månaderna gick snabbt. Men tittar jag tillbaka på min föräldraledighet totalt sett har tiden flutit på i ungefär samma takt som vardagen brukar göra. Och det känns faktiskt ganska länge sen som vi kom hem från BB helt uppfyllda av lycka och livrädda inför allt vad det innebar att plötsligt vara ansvariga för en helt ny liten människa. Och den där oron som man kände i början. Så klart det finns saker att oroa sig över nu med, men för det mesta känner jag mig så mycket lugnare och så mycket tryggare. Och jag tycker verkligen att det blir roligare och roligare för varje dag. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer vara om ett halvår eller om ett år, vilken person kommer Albin vara då?

Jag läste det här inlägget för ett tag sen på bloggen Alabama Sthlm om att inte känna igen sig i det där som så många föräldrar säger om att vilja stoppa tiden.

Jag kan bara hålla med. Jag vill inte heller stoppa tiden. Jag är också alldeles för nyfiken.


 Albin 2 veckor gammal.



tisdag 9 april 2013

Ljuset.




Jag är helt förbryllad över ljuset här uppe just nu. Det är ju fortfarande massor av snö. I söndags snöade det nästan hela dagen, så nu ligger det ett tjockt lager av pudervit nysnö på marken.

Men samtidigt är det ju liksom mitten av april och solen står ganska högt på himlen mitt på dagen. Detta tillsammans med all snö gör att det är lite som att gå rakt in i ett solarium när man kommer ut om dagarna. Man blir verkligen bländad.

Och sen är det det här med kvällarna. Solen går ju liksom aldrig ner. När jag lägger Albin strax före åtta är det fortfarande ljust i sovrummet, trots att jag har dragit ner persiennerna och släckt alla lampor.

Jag älskar ljuset!

Men jag blir inte riktigt klok på hur det kan vara så här vårigt ljust om kvällarna och samtidigt vara så mycket snö att det lika gärna hade kunnat vara mitten av januari. Det är så förvirrande för min hjärna. Jag har ju vuxit upp med det här så borde vara van, men brukar det verkligen vara så här i april?

Så här såg det i alla fall ut när jag gick ut och fotade ikväll och klockan precis var på väg att slå sju.




fredag 5 april 2013

Att vara två.

Jag skriver sällan om baksidorna med att ha barn. Om att ha dunkande huvudvärk och kolsvarta ringar under ögonen för att man kanske vaknat fem gånger på natten och stigit upp alldeles för tidigt. Om att ägna timmar åt att försöka få Albin att sova. Om att knyta skorna jättejättesnabbt för att han inte går med på att sitta i vagnen utanför dörren och vänta en sekund till. Om att dricka kallt kaffe nästan varje morgon för att det alltid händer hundra saker precis när man ska sätta sig ned med sin kopp och när man väl kommer tillbaka till den har kaffet hunnit kallna för länge sen. Om att inte duscha, äta frukost eller läsa tidningen i lugn och ro om mornarna. Om att gå på Ica med ett barn i vagnen som blir dödstrött på att handla efter cirka en minut och som skriker högt i protest när man flyttar vagnen 10 centimeter så att han inte kommer åt att riva ner hela fruktdisken på golvet. Om att vara så slut i huvudet att det känns som att man inte orkar tre sekunder till så att när Andreas äntligen kommer hem vill jag bara slänga mig på sängen och andas.

Jag skriver sällan om det för att det finns så många andra som gör det. Många mammabloggar handlar om just det där. Men framför allt skriver jag sällan om det för att jag faktiskt inte tycker att det är så fasligt jobbigt. Och när jag väl tycker att det är jobbigt går det oftast över ganska fort och jag upplever allt som oftast att allt det positiva med att ha barn väger tusen gånger tyngre.

En tjej i min mammagrupp sa en gång att hon fortfarande väntar på det där som alla förberedde henne på innan hon fick barn. Att vara dödstrött hela tiden, inte få någon egentid alls, inte kunna gå ut och äta eller träffa sina kompisar. Att hon inte känner igen sig i det. Och jag håller oftast med.

Men.

Att jag känner så tror jag beror väldigt mycket på att jag inte är ensam. Att jag får tid. Tid att tänka. Tid att andas. Tid att lägga mig ned på sängen eller sätta mig framför datorn. Ensam. Varje dag. För att vi faktiskt är två. Sju dagar i veckan.

För att Albin har en pappa som inte tycker att hans roll är att "hjälpa till" eller "avlasta mig" mig när jag är trött. Som inte tycker att hans sömn på nätterna är viktigare än min. Som inte tycker att det passar ju himla bra för honom att vara pappaledig i juli och augusti för då händer det ju ändå inte så mycket på jobbet och så råkar det ju vara sommar just då dessutom, men sen måste han nog faktiskt gå tillbaka och jobba igen. Som inte tycker det är en bra idé att söka nytt jobb precis innan han ska vara pappaledig så att det plötsligt inte passar att vara hemma längre för då måste han ju tacka nej till den där nya tjänsten han precis har blivit erbjuden, och det går ju bara inte. Som inte planerar in saker varenda kväll utan att fråga mig om mina planer. Som inte tycker att hans jobb eller hans fritid är viktigare än min. Och som faktiskt tar mig på allvar när jag säger att jag helst inte vill att han kommer hem sent två dagar på raken för jag känner inte att jag pallar ännu en hel dag och kväll själv just nu.

Som fattar att hans roll är att vara förälder hela tiden varje dag precis lika mycket som det är min roll.

Jag beundrar verkligen alla mammor (och pappor också för den delen, men det är oftast mammor) som tar hand om ett eller flera barn på egen hand. Som är ensamstående eller har en sambo som är borta väldigt mycket. Och jag fattar ju att man klarar det och orkar för att man måste klara det, för att man inte har något annat val. Och att man kanske hittar sina strategier för att tanka energi ändå emellanåt.

Det har hänt ett par gånger att Andreas har rest bort över en långhelg och jag har haft Albin på egen hand i kanske tre dygn. Och det är sådan jäkla skillnad när jag inte får den där tiden att andas.

Jag är så sjukt glad att vi är två.

onsdag 3 april 2013

Hej från norrland!

Hej, nu är vi i Kroksjö.

Jag hade ju hört talas om snön så var lite orolig att det skulle kännas som januarivinter igen. Men även om det fortfarande är mycket snö här uppe så har asfalten och gruset börjat titta fram så det märks att våren är på väg. Snön gör dessutom att solen tar som om man vore högst upp på fjället eller så. Jag var ute och promenerade i en timme och hade fått en massa fräknar när jag kom in igen. Sånt är fint.


Albin roar sig med att utforska alla "nya" rum och tömma skåp och lådor på innehåll. Jag roar mig i och för sig med ungefär samma sak, försöker ligga steget före honom bara.




Det går sådär kan man nog sammanfatta situationen.

Det är i alla fall skönt att vara här uppe igen och kan ni tänka er att nu är det bara en månad kvar av min föräldraledighet, sen börjar jag jobba igen. Så himla konstigt.