tisdag 26 februari 2013

Apropå det här med trygghet och självständighet.

Jag tycker det är så himla intressant med utvecklingspsykologi och barns utveckling. Jag läser en hel del om det och funderar mycket på hur jag är och vill vara som förälder.

En sak som jag tycker är intressant är det här med trygghet. Alla föräldrar vill förstås att deras barn ska bli trygga, men synen på vad ett tryggt barn är kan se ganska olika ut har jag märkt.

Albin har kanske den senaste månaden eller två blivit mer "känslig" för främmande människor, särskilt om de inte riktigt väntar in honom utan är lite snabba eller "påflugna". Han har också blivit känsligare för när jag eller Andreas går iväg utom synhåll när han är med nya människor. För några veckor sedan när vi var på öppna förskolan med mammagruppen och jag lämnade honom bland de andra mammorna och barnen för att gå ut och låsa fast vagnen hade han börjat gråta och när jag kom tillbaka igen tittade han på mig med ledsna ögon, men sen tog det inte lång stund innan han var sitt "vanliga jag" igen.

Vissa kanske skulle se det som något negativt men för mig är det snarare ett sunt tecken på att han håller på att knyta an alltmer till oss som föräldrar och att vi blir allt viktigare som hans trygga bas.

Ett ganska vanligt synsätt bland föräldrar verkar istället vara att trygghet är samma sak som självständighet. Ett barn som beter sig "självständigt" antas också vara ett tryggt barn. Vanliga mått på att barnet är självständigt (och därmed tryggt) kan till exempel vara att det klarar sig själv i olika situationer (kan leka själv, somna själv eller vad det nu kan vara) och att det kan vara med främmande människor utan att bli ledset eller utan att titta åt föräldrarnas håll. Att vara "mammig", lite avvaktande eller känslig inför främmande personer verkar då ses som något lite negativt som helst av allt ska gå över så snabbt som möjligt eller tränas bort.

Men tror man på anknytningsteorin behöver självständighet inte vara samma sak som att barnet är tryggt. Då är det snarare en trygg anknytning till sina föräldrar (eller andra personer som står barnet nära) som blir viktigt. Att ett barn har en trygg anknytning betyder inte att det aldrig upplever rädsla eller ängslan. Tvärtom är det naturliga och viktiga känslor. Istället betyder det att barnet kan lita på att föräldrarna finns där och är lyhörda och reagerar förutsägbart på barnets signaler. Ett barn som litar på att föräldrarna ser, hör, förstår och vill hjälpa kan utveckla en trygg anknytning som gör att det så småningom också får en tilltro till sin egen förmåga att lita på och vara tillsammans med andra.

Enligt anknytningsteorin kan ett barn som istället har erfarenhet av att bli avvisat eller i värsta fall förlöjligat av föräldern ("vad du är gnällig, vad är det nu då?)  istället utveckla en motsatt strategi där de undviker att visa när det är ledset eller rädd. Det kanske verkar självständigt men har i själva verket lärt sig att inte visa sina känslor. Men alla barn är självklart olika och det är ju inte så enkelt att alla barn som verkar oberörda med nya människor eller inte verkar bry sig om föräldrarna går iväg en stund eller kommer tillbaka igen har en otrygg anknytning eller tvärtom.

Men ibland kan jag tycka att det kan gå lite till överdrift när små barn som inte ens har fyllt ett år ska lära sig att bli "självständiga". Kan inte barn få vara barn liksom och få vara precis så "mammiga", "pappiga" eller "känsliga" som de behöver för stunden och få utvecklas i sin egen takt?

Personligen tror jag inte man kan lära ett barn att bli tryggt genom att öva det på att bli "självständigt". Jag tror istället man som förälder lägger grunden för trygghet genom att finnas där för sitt barn och hjälpa honom/henne att utveckla en stark självkänsla (dvs. tron på att hon/han är värdefull). För mig är det därför viktigast att visa att jag ser och hör Albin och tar honom på allvar, att ge honom uppmärksamhet och bekräfta honom i olika situationer, inte bara när han är glad eller gör något "bra". Trygghet blir då att känna sig värdefull och att lita på att de människor som står en närmast ser och hör och finns där för en, ungefär.

Vad tror ni?

Tisdageftermiddagslyx.

Idag ska jag spendera tre timmar hos frisören. Tre timmars egentidslyx. Har nog aldrig sett fram emot att gå till frisören så mycket som sedan jag blev mamma. Missförstå mig rätt, det är allt som oftast lyxigt att få spendera hela dagarna med Albin. Men det är också himla skönt att emellanåt sitta helt stilla i en frisörstol i tre timmar och inte tänka på någonting annat än mig själv och mitt kaffe.

Tisdageftermiddagslyx.

Ps. Borde jag ringa och be frisören gömma undan de bästa tidningarna åt mig? Det här får ju liksom inte gå fel. Ds.

söndag 24 februari 2013

En bussresa bort från sista stoppet på röda linjen.

När jag slog på teven imorse satt Elsa Billgren i tv-soffan och pratade om sin passion till vintageklänningar bland annat. Hon berättade om sin klänningsamling och när Linda Isaksson, som intervjuade henne, frågade hur hon får plats med allt och undrade om hennes man kräver att en gammal klänning åker ut för varje ny klänning som hon kommer hem med, svarade Elsa att han samlar på andra saker som får ta utrymme, att man tar plats på olika sätt och att man får ge varandra utrymme till sin passion, helt enkelt.

Jag tyckte det var så bra sagt.  För det är ju verkligen så. Det måste man göra. Ge sig själv och den man lever med utrymme till sin passion.

Och sen kom jag att tänka på att en av mina passioner är att upptäcka och förälska mig i nya platser. Jag älskar känslan av att upptäcka en ny plats som vid första mötet liksom får mig att bara gå omkring och le. På allvar alltså. Jag blir kär i platser. Det kan vara ett café, en bar som jag inte har upptäckt förut, en mysig gata, en stadsdel eller ett större område någonstans. Och när det väl händer är det precis som när jag blir kär och då vill jag helst av allt bara åka dit och vara där så ofta jag kan.

Okej, och det här låter kanske lite märkligt. Men min nya förälskelse är Herrängen.

(Jo, alltså det ligger i Älvsjö. Inte i Paris. Inte i New York. Inte i en pittoresk vacker gammal stad utanför Kapstaden i Sydafrika. Utan i Älvsjö, en bit bortanför Fruängen. Sista stoppet på röda linjen ni vet. Men i alla fall).

Det ser ute lite grann så här med färgglada hus som ligger ganska tätt inpå varandra längs med slingriga och backiga små vägar när man kommer en bit upp på höjden. 

Och med en sjö längs ned som man kan promenera runt eller åka skidor och skridskor på. 

Jag tycker det är så himla skönt att komma hit ut. Inte så fasligt långt bort från stan men ändå så lugnt och stilla, som ett litet mysigt samhälle, utan en massa stora vägar och bilar som stör. 


Ja, så att man mest går omkring och känner sig glad hela tiden.

Albin.

Vi åkte hit ut idag och tog med oss Guicho och Elina som ville åka skridskor.

Anderas och Albin.






Och så hängde vi på mitt nya favoritcafé som ligger i ett gammalt trähus precis vid Herrängens gård bara en bit upp från sjön där man kan äta minisemlor och värma barnmat och låtsas att man bor här. 

Jo så nu vet ni, det är liksom sånt här som får det att pirra i min mage just nu. 

tisdag 5 februari 2013

JAAAAAAAAA!

Ikväll har jag sjungit i kör första gången på skitlänge.

Sist jag sjöng i Caroline af Ugglas kör var typ 2007. Då var hon gravid och jag bodde fortfarande i Solna och det känns som hundra år sedan.

Det var hur som helst väldigt kul att sjunga igen. Det var jag och en hel Filadepiakyrka full med medelålders damer. Fast tittade man noga så fanns det nog ett par stycken i min ålder också.

Många kanske tänker att det måste vara roligare att sjunga i en mindre kör där man får en mer betydelsefull roll. Men det här passar mig väldigt bra just nu. Man blir inte så bunden utan köper klippkort och kan man inte vara med en vecka så gör det inte så mycket, då kommer man nästa gång och tar igen det man har missat. Och sen är det en speciell känsla att vara så himla många.

En endorfinkick och bra tisdagsaktivitet helt enkelt.