Tindrande stjärnor och fluffiga mobiler.

Vi fick en så bra bok av Albins farmor och farfar i julklapp, en pekbok där man inte bara läser och pekar, utan även kan känna hur de olika sakerna känns.

Som en gosig nalle och lysande måne.

Tindrande stjärnor och en mysig pyjamas.

Och skillnaden mellan hur en fluffig mobil känns jämfört med en sträv tandborste.

Första gångerna vi läste den var det mest jag som pekade och kände medan Albin tyckte det var roligare att stoppa hela boken i munnen.

Men nu har han fattat grejen och känner noga på varje sida.

Fluffig mobil är hans favorit.

Jag tycker det är så himla mysigt att läsa för Albin. Antar att det bara kommer bli bättre och bättre när han blir lite äldre.

En söndagsuflykt.

Jag är ju inget stort fan av vintern. Men när det är riktigt kallt och solen gnisstrar mot snön och man får gå in och äta minisemlor i en varm stuga någonstans precis innan tårna frusit till is, då kan till och med jag tycka att vintern har sina poänger.

I lördags åkte vi på utflykt till Herrängen. Vi promenerade upp och ned bland husen, kollade in Långsjön och sen hängde vi lite på Herrängens gårdscafé. Jag gillade Herrängen direkt, och när vi kom till caféet och det visade sig att de hade minisemlor, då blev jag faktiskt lite kär.

Fast hade ingen kamera med mig, så jag tänkte att vi tittar på min söndag istället. Då tog jag och Andreas nämligen på oss våra snyggaste långkalsonger och satte oss på en buss mot Nacka

Vi skulle möta upp de här tre.

Andreas hade sina skidor med sig.

Och de andra ställde sig i kön för att hyra.

Vi gjorde upp om när vi skulle mötas upp och fika och andra viktigheter.

Och sen gav vi oss ut på isen och i skidspåret.

Guicho var mest pepp av oss alla och åkte både skridskor och skidor.

Jag tog en promenad med vagnen och gick omkring och log mest hela tiden. 

Albin passade på att sova hela promenaden. Han verkar älska att ligga nedbäddad i vagnen när termometern visar lite lägre grader, kan sova flera timmar i sträck vilket han annars aldrig gör på dagarna. Det var likadant när vi var uppe i norrland över julen. 

Jag tog cirka tusen bilder och dog lite över hur fint det var.

Spanade lite på den här herren också, i och för sig.

Lite senare dök Jessica upp dessutom, i fin röd halsduk och allt.

Elina, Jessica och Guicho.

Sen gick vi in i Hellasgården, värmde barnmat och drack kaffe.

Och så var det med den utmärkta söndagen.

Fredagslista.

Hej och glad fredag på er! Jag har inget särskilt att berätta, så vi kör en fredagslista.

Vad har du på dig?

En vit blus med svarta klöver på, vitt linne och svarta tights. Okej det lät nog inte jättesnyggt, men har precis bytt ut jeansen mot något bekvämare. Såg okej ut innan ändå. Fast ärligt talat, jag behöver shoppa.

Hur mår du?

Bra tack! Glad att det är fredag och att det har varit så himla soligt och fint idag.

Hade ingen kamera med mig idag, så den här bilden är gammal. Men såg nog snarlik ut idag fast med annan mössa i och för sig.

Vad har du gjort idag?

Tränade på förmiddagen (passade på medan Albin sov och Andreas jobbade hemifrån), sen har jag och Albin hängt på Playland med Lena, Filip, Sara och Love, och så promenerat lite vid vattnet. Playland är föresten världens bästa koncept. Man går dit, tar med barnvagnen in och parkerar bland alla andra barnvagnar, sen hänger på golvet där det finns en massa lekmattor och leksaker och sånt för bebisar, också kan man fika eller äta lunch, dricka kaffe, värma barnmat (eftersom det finns micro) byta blöja (eftersom det finns skötbord) och amma i lugn och ro (eftersom det finns en särskild amningsfotölj i en hörna). Mycket bra!

Och ätit?

Frukost (fil, mackor, ägg, juice, kaffe), brie- och salamimacka, kladdkaka med grädde, mera kaffe.

Vem ringde digsenast?

Ida, pratade om vad vi ska göra när vi ses på måndag.

Vad ska du göraimorgon?

Sova ut hoppas jag. Skriva på en sak. Åka på en utflykt till en plats vid en sjö kanske.

Och på söndag?

Om det är fint väder ska vi nog möta upp Elina och Guicho för att åka längdskidor vid Nackareservatet.

Elina och Guicho en köttbullslördag hemma hos Jessica.

Vad lyssnar du på just nu?

Nyheterna på P1 och ”Old macdonald had a farm” som spelas om och om igen på Albins bondetraktor.

Hur ser en perfektfredag ut för dig?

Oj, det beror ju verkligen på. Men om jag ska tänka här och nu och i Stockholm så skulle jag först börja dagen med frukost på café bakverket eller Le Petit France, sen spendera hela dagen på spa, bubbla, bada, basta, äta god lunch (typ skaldjurssoppa och vitt vin), sen byta om till ”fredagskläder”, gå ut och äta middag på någon av mina favoritrestauranger (typ Hjördis, Linguini eller La Vecchia Signora) och sen kanske barhänga lite på söder om jag fortfarande är vaken vid det laget.

Fast en sån fredag skulle jag ju inte vilja ha varje fredag, tycker det är rätt skönt med hemmahäng.

Typisk frukost på café Bakverket.

Vad såg du senast påtv?

”Allt faller ” igår kväll.

Vem skulle du vilja träffa just nu?

Kanske min kompis Lena som jag lärde känna när jag var på Kibbutz för hundra år sedan och som jag hälsade på året efter i hennes hemstad Port Townsend utanför Seattle. Vi blev så himla bra kompisar, men nu har vi inte setts på över tio år så det hade varit såå kul!

Vad är dina topp 3 bästa från veckan som gått?

1. Vegetarisk lasagne och onsdagshäng med Elina och Guicho i onsdags.

2. Kasta boll med Albin.

3. Att jag har tagit mig tid och bloggat ganska mycket och fått en massa nya läsare på köpet. Hej och välkomna alla nya! :)

Har du gjort något som du aldrig har gjort förut?

Nä, ingenting tror jag, jag får skämmas. Eller ja, det skulle vara att gå på Playland som jag gjorde idag då.

Har du fattat några viktiga beslut?

Ja, att jag ska börja sjunga i Caroline af Ugglas kör igen. Jag tycker den är så himla bra och typisk kör som man blir glad av.

Japp, det var min fredagslista. Ha en fin helg nu allihopa!

Sånt som får mig att le cirka 238 gånger om dagen just nu.

1. När man sätter ner Albin i spjälsängen och går iväg några sekunder för att sedan komma tillbaka och han verkar tycka att vi leker "tittut-leken" för varje gång man visar sig i dörröppningen blir han liksom alldeles sprallig och skrattar så han nästan ramlar omkull.

2. På morgonen vid frukostbordet de mornar då Albin äter gröt som om det var ungefär det godaste som finns och liksom gör små mmm, mmm-ljud mellan varje tugga.

3. När vi sitter på golvet och kastar en mjuk färgglad boll mellan oss och Albin förstår nog inte riktigt vad leken går ut på, men ibland när jag kastar bollen till honom sträcker han armarna rakt ut för att sedan liksom slå ihop dem framför sig och ibland lyckas han nästan fånga bollen och då skrattar han med hela kroppen.

4. När han gör sina nya bebisljud som låter "dadadadaaa" och "jajajajaaa" och som är typ hur söta som helst, och varje gång låter det som han verkligen har något väldigt spännande att berätta.

5. Att läsa pekboken "Barnens första ord " och låta som de olika djuren i boken, och när jag säger "bäääää" (försöker låta som ett får) vänder han sig om och tittar upp på mig som om jag vore helknäpp.

Sköt dig själv och skit i andra, eller?

Är det något som är tabu bland föräldrar idag (trots att det ändå görs hela tiden, och kanske just därför) så är det att ha synpunkter på hur andra föräldrar hanterar och bemöter sina barn. Som förälder vet man alltid vad som är bäst för sitt barn är det ständiga argumentet. Och det är klart, om föräldrarna inte vet bäst, vem vet då bäst kan man ju undra. Personalen på barnets förskola? En barnpsykolog någonstans? Ens kompis som har fler barn än en själv och därmed har mer erfarenhet? BVC-sköterskan? Eller kanske någon expert på Socialstyrelsen?

Sedan jag publicerade inlägget ”Att ta sitt barn på allvar”, där jag skrev om varför jag är kritisk till läggningsmetoder som bygger på att man inte ska ta upp eller trösta ett barn som gråter, uppstod det en lång diskussion om detta i en mammagrupp på facebook som jag är medlem i. Att det här är ett ämne som väcker mycket känslor är tydligt. 

Men oavsett vad man tycker i just denna fråga är det en sak som jag har reagerat på och som nästan alltid kommer upp när man diskuterar föräldraskap och ”barnuppfostran”, nämligen att man inte ska lägga sig i eller ha synpunkter på hur andra gör. Som förälder kan man alltid dra till med argumentet att ”vi gör så här för det är bäst för vårt barn” eller ”kan inte bara var och en få göra som de själva vill utan att andra kommer med pekpinnar eller lägger sig i” för ”man känner ju ändå sitt eget barn bäst”, och sen är det liksom slutdiskuterat.

I praktiken är det ju så att var och en får göra som de själva vill så länge man inte gör något som är olagligt. Och eftersom det idag inte är olagligt att låta bli att ta upp eller trösta ett barn som gråter får man som förälder göra så om man vill. Så långt är jag med.

Jag kan också förstå att många föräldrar är trötta på att andra jämt och ständigt ska lägga sig i, och att det kan vara väldigt jobbigt som mamma eller pappa när andra har åsikter som ifrågasätter det sätt/beteende som man själv har valt eller tror på. För alla vill ju i grunden sina barns bästa, det är vi nog alla överens om, och då vill man förstås inte höra att andra tycker att det sätt man själv gör på inte skulle vara bra.

Men jag börjar bli trött på argumentet ”vi gör så här för det är bäst för vårt barn” när det är så tydligt att det snarare är värderingar eller synsätt det handlar om, inte vad vi faktiskt vet är bäst för just vårt barn. Visst, självklart känner vi som föräldrar våra barn bäst, det är inte det jag vänder mig emot. Men orsaken till att jag lyfter upp eller tröstar Albin när han gråter är inte att jag vet att det är bäst för just honom, utan för att det stämmer överens med mina grundvärderingar och min syn på föräldraskap och bemötande och det jag tror på och har läst är viktigt för hur ett barn utvecklar sin självbild och relationer till andra människor och sin omvärld. Jag kommer inte göra fundamentalt annorlunda om jag får ett till barn, eftersom det skulle gå emot min grundsyn.

Jag börjar också bli trött på argumentet att ”var och en ska får göra som de själva vill utan att någon annan lägger sig i” eftersom det tar död på möjligheten till diskussion och stänger alla dörrar till reflektion. Man ska komma ihåg att det bara var drygt 30 år sedan det blev olagligt att slå sina barn. Ni kan ju bara tänka er vilka diskussioner som föranledde det, och hur många föräldrar som kände sig ”påhoppade” längs vägen. Nu tycker säkert många att det är en jättedålig jämförelse, och det är det kanske. Men oavsett vad man tycker så tror jag inte på att sitta på sin egen kammare som förälder och göra som man själv ”vet är bäst för sitt barn” utan att även ta in nya perspektiv och andras åsikter och synpunkter, bemöta dem, och kanske någon gång då och då till och med ompröva det man själv en gång trodde på. Det är väl ändå så utvecklingen går framåt?

Snart.

När jag kom tillbaka till Stockholm efter att ha tillbringat julen och nyår i ett alldeles vitt Norrland kändes det först lite konstigt att det typ var bar mark och plusgrader här igen. Och sen dröjde det inte många dagar förrän jag började tänka att det blir ju faktiskt ljusare och ljusare för varje dag nu och nu när julen har städats ut och allt tycker jag det är dags att göra lite vår hemma.

Så jag gick och köpte ett knippe rosa tulpaner och så bestämde jag mig för att det ska stå vårblommor i köket ända fram tills det blir vår på riktigt.

Tänker att det ska flytta in fler och fler vårgrejer här hemma allteftersom för att påminna om att vi går mot ljusare tider. Fast just idag får jag nog ändå erkänna att kontrasten mellan tulpanerna och snöyran utanför fönstret blev extra märkbar.

Men snart så..

Om att ta sitt barn på allvar.

Sen jag blev mamma har jag tänkt ganska mycket på det här med att bli tagen på allvar som barn och min roll i det som förälder. Det vill säga, hur jag kan ta Albin på allvar och få honom att känna att han blir tagen på allvar. Helt enkelt få honom att känna sig sedd, lyssnad på och respekterad, vilket väl kort och gott är vad det går ut. Jag vill att han ska veta att det är värt att uttrycka sina känslor och behov, för någon kommer att lyssna.

Och nu tänker kanske ni, ja men det är väl självklart, vilken förälder vill inte det? Och så är det nog, få skulle väl säga att de inte vill ta sitt/sina barn på allvar.

Men, jag har så svårt att förstå hur det går ihop med alla dessa läggningsmetoder som verkar bli allt vanligare och som går ut på att man inte ska gå in till eller trösta ett barn som gråter eftersom barnet ska lära sig ”att somna själv”, ”komma till ro själv” eller kanske bara kort och gott ”att inte gråta vid läggningen”.

Att ignorera ett barn som gråter är för mig samma sak som att lära sitt barn att det är meningslöst att gråta, för det är ändå ingen som kommer att lyssna och trösta. Och det är ju helt befängt och exakt motsatsen till att ta sitt barn på allvar. Vissa verkar tro att barn försöker ”pröva oss som föräldrar” genom att gråta/skrika sig till något. Men herregud, att gråta är ju ett sätt för barnet att uttrycka sig. Och då känns det faktiskt som att det kvittar av vilken anledning barnet gråter, om det är för att det är ledset, argt, frustrerat, oroligt eller för att det kliar, det är likförbannat vår skyldighet som vuxna och föräldrar att visa att vi ser och hör och tar barnet på allvar.

Det känns som att många föräldrar idag har ganska orealistiska förväntningar på hur läggningen på kvällarna ska gå till, där det blir viktigare att barnet ”kan somna själv” (helst på så kort tid som möjligt och utan föräldrarnas närvaro) och ”inte gråta vid läggningen” än att få närhet och känna sig tryggt.

Men jag tror inte att man skapar trygga barn genom att låta bli att trösta dem när de gråter. Det kanske leder till att barnet slutar gråta till slut, men som så många andra tror jag att den enkla orsaken till det är att det helt enkelt ger upp. Vilket ju inte är särskilt konstigt egentligen, det skulle jag också göra om jag märkte att ingen såg eller lyssnade på mig när jag grät eller uttryckte mig på något annat sätt.

Jag undrar för vems behov alla de här idéerna skapades egentligen, för barnets trygghet eller för att föräldrarna ska få så mycket egentid som möjligt på kvällarna? För att citera en bra text på temat:

”Barn är inga hundar som ska dresseras och anpassas så att de passar in i föräldrarnas ideala värld och stör så lite som möjligt. De är nya människor i en stor och skrämmande värld, och föräldrarnas uppgift är att lära dem att de inte är ensamma, just för att de ska kunna utveckla sig till trygga, självständiga vuxna”.

Nä, ner i soptunnan med alla dumma idéer om att man inte ska gå in till eller trösta ett barn som gråter. Det är vad jag tycker.

Mitt 2012.

Januari

Första månaden på året inleddes med lägenhetsköp och jag började drömma om sånt man kan göra på våren, som att sitta i gräset på en filt tillexempel. Vi gjorde vårt andra ultraljud och jag var fullkomligt besatt av semlor, åt minst tre i veckan långt innan det blev fettisdagen. En kväll i januari när vi satt på Primo Chao Chao i korsningen bondegatan/östgötagatan kunde man för första gången känna sparkar när man lade handen på magen. Och så köpte jag en massa böcker om föräldraskap och blev ganska så såld på Jesper Juuls bok "Ditt kompetenta barn". Magen växte ju hela tiden förstås, och plötsligt en dag hade jag ingen navel kvar.

(Bild på semla lånad från alltommat.)

Februari

I februari gick jag på opera för första gången i mitt liv och så var jag så trött på kylan och mörkret att jag på riktigt drömde om att flytta någon annanstans långt långt bort från Sverige. Men så kom det ju till slut dagar då man faktiskt kunde knäppa upp jackan, sitta på en uteservering på skånegatan och kisa mot solen. I februari bytte vi barnmorska och mottagning till Mamma Mia och så var det sista månaden som jag och Andreas kunde åka 3:ans buss mellan våra respektive lägenheter på söder och kungsholmen.

Mars

I mars åkte vi ut till Rönninge en söndag och gick på söndagsbrunsch hos Ida och Anders. Det var månaden då jag började få ordentligt med sammandragningar och jag packade ihop alla mina saker i tusen flyttkartonger. Även om jag såg fram emot att flytta så var det också så oerhört sorgligt att lämna söder och min bästa lägenhet sen jag flyttade hemifrån. Det var tusen saker som skulle fixas, ordnas och förberedas inför flytten och till slut kände jag mig som en jättestor röd ballong som skulle spricka vilken sekund som helst.

April

April är månaden som stavas FLYTT. Vi flyttade in i vår nya lägenhet och sen tror jag ärligt talat inte vi gjorde någonting annat resten av månaden än att bygga garderober och packa upp kartonger. Jag måste varit helt slut för skrev inte ett endaste inlägg på bloggen på hela månaden. Men så blev det sista helgen i april och valborg och då packade vi väskorna, satte oss på ett plan söderut och så åkte vi till Gotland för att gå på 60-årskalas, köra fårösundsrallyt och äta så mycket crêpes som vi bara orkade.

Maj

Maj var månaden då högsommarvärmen kom till stan, jag gick på föräldraledighet och Albin föddes. Jag hann vara ledig exakt fyra dagar innan förlossningen satte igång på kvällen den 25 maj, nio dagar innan beräknat datum. Två dygn senare, den 27 maj, låg Albin äntligen i min famn. Att föda barn och bli mamma var så jäkla stort och ofattbart fantastiskt att det bara inte går att beskriva. Fast jag gjorde ett försök här i och för sig.

Juni

Så blev det juni, vi fick komma hem från BB och de första 2-3 veckorna gick vi omkring i vår egna lilla lyckorusbubbla samtidigt som allt var så himla nytt och det fanns tusen saker att oroa sig över. Vi gick på återbesök på BB, gjorde hörselkontrollen och fick vårt första hembesök från BVC. Jag var så jäkla obeskrivligt lycklig och samtidigt så hormonstyrd och känslig, grät för precis allt och varannan gång var det lyckotårar och varannan gång för att jag hade ont. Efter ungefär två veckor började vi bjuda hem föräldrar och kompisar och sista veckan i juni kom min pappa och Ingela och hälsade på och bodde hos oss några dagar. Vi åkte till Vaxholm, gick på långa promenader runt Kungsholmen och det var veckan då det kändes som "semestern" och sommaren började.

Juli

I juli lämnade vi Stockholm för Valdemarsvik, Gotland och så till sist Norrland. Det var första sommarmånaden och semestern med Albin och väldigt skönt att ha föräldrar och släkt nära. Vi badade inte en enda gång men gick på långa promenader längs med havet i Visby och åkte på dagsutflykter till Katthammarsvik, Ljugarn, och Baggböle utanför Umeå. Och så gick vi på visafton i Järnäsklubb en kväll. Sista helgen i juli bytte jag och Albin om till våra bästa festkläder för att fira kusin Ludvig som hade bjudit in till dop.

Augusti

Så blev det augusti och det var pridefestivalen i stan och bra att vara tillbaka i Stockholm igen. Albin började greppa saker i babygymmet och att ligga på sängen och ha långa förtroliga "samtal" var något av det bästa som fanns. Vi åkte till söder en lördag och jag saknade gatorna och ställena som för inte alltför länge sedan  var "våra". Efter ungefär halva månaden var det dags för Andreas att börja jobba igen och för mig att vara mammaledig på egen hand. Efter tio veckors "ledighet" tillsammans var det skönt att komma in i någon form av vardag igen och skapa mina egna måndag-fredagsutiner. Augusti var förövrigt en alldeles utmärkt månad för detta. Det var fortfarande soligt och varmt, så man kunde äta glass och gå på långa promenader runt kungsholmen så gott som varje dag.

September

September är månaden då jag klippte lugg, vi införde läggningsrutiner för Albin och jag började använda bärsele allt som oftast vilket var så himla mysigt. Älskade att få gå omkring med honom nära utan att det kändes så tungt att bära. I september hade vi första träffen med föräldragruppen och alla mammor började träffas på egen hand varje vecka för fika och promenader. Sista veckan i september blev Albin sjuk med hög feber för allra första gången. Vi blev inlagda på Astrid Lindgrens barnsjukhus klockan fem på natten och det var nog det jobbigaste dygnet sedan Albin föddes. Han grät på riktigt mer än han gjort totalt sett under hela sin levnadstid och det var så hemskt att se honom må dåligt. Men mitt i allt det jobbiga kunde han ändå inte låta bli att bli att le när han fick syn på en grön dinosaurie som satt på väggen i vårt rum på avdelningen. Så när vi kom hem fick han sin egen dinosaurie.

Oktober

 

I oktober åkte jag och Albin upp till Kroksjö och stannade en hel vecka. Andreas kom också upp över en helg. Det var veckan då första snön kom till Norrland och Albin fick se snö för första gången i sitt liv. Oktober var så himla höstigt och fint och en utmärkt månad att vara föräldraledig. Jag hängde en hel del med Ida, Agnes och Tilde och upptäckte en ny favoritplats i krokarna där jag bor, nämligen biblioteket. Och så åkte vi ut till Hökmossen för att äta musslor och fisksoppa hemma hos Andreas och Helena en lördag. 

November

I november blev Albin sex månader och vi bytte till sittdelen på vagnen. Min bild på kokkaffe gjorde tv-premiär i Helenius hörna, och så åkte vi på utflykter till nya platser varje söndag och åt rotfruktsoppa på Karl och Kristinas café i Pungpinan. Vi började med smakportioner och precis när jag var på väg att ge upp vände det plötsligt en dag och Albin började äta gröt och rotfruktspuré som om han aldrig gjort annat.  

December

Så blev det till slut december och snön kom till Stockholm och plötsligt var det vinter en dag. Jag och Albin åkte hem till Lena och Filip och bakade lussekatter men annars var december den månad då vi höll oss hemma och inomhus mer än någonsin tidigare. Jag fotade en massa för att göra egna julkort och en julklappsbild som vi förstorade upp och ramade in. Sen åkte vi upp till ett snötäckt Norrland för att fira jul och stannade i två hela veckor. 

Och det var mitt 2012 som jag minns det, på ett ungefär.