onsdag 29 februari 2012

En fylla-i -bok.























Ni vet sådana där böcker som man hade när man var barn, "Mina vänner" och andra fylla-i-böcker 
som gick ut på att man svarade på en massa frågor och klistrade in bilder på sig själv och sina 
kompisar. Jag tycker ju det är nästan lika roligt som vuxen. Så i julas när jag hittade en bok 
på Designtorget om mitt första år som mamma blev jag ju bara tvungen att köpa den.

Första halvan handlar om graviditeten och alltifrån hur man fick reda på att man är gravid 
till vilka cravings man har eller hur första ultraljudet kändes. 






















Sen får man fortsätta fylla i om förlossningen, första tiden hemma och annat som man kanske 
vill komma ihåg.






















Och om man vänder på boken så blir den en Mitt första år som pappa-bok istället. Himla praktiskt!

Ett tips för såna som väntar barn och gillar fylla-i-böcker alltså.

måndag 27 februari 2012

Den stora skillnaden!

Nu är det ganska så snart bara en månad kvar tills vi flyttar. Jag ser fram
emot det på så många olika sätt.

Ett av dem är köket.

Nu.


Sen.

Och då kom inte ens hela med på bild.

Tänk att man kan stå två personer i ett kök utan att trampa varandra på tårna.
Himla praktiskt.

söndag 26 februari 2012

Måste bara få berätta..

Att jag har ätit årets första blåbärsmuffin och druckit kaffe i solen idag!


Det är nu det börjar!

Ps. Alla bilder är tagna med min mobilkamera, inte världens bästa kvalité alltså. Men vad gör väl det. Ds.

söndag 19 februari 2012

Om man inte frågar får man inte veta.

Jag och Andreas har bytt barnmorska och barnmorskemottagning. Vi tyckte mottagningen
var helt okej men var inte så nöjda med barnmorskan som vi har gått hos och dessutom 
ligger den inte så bra till nu när vi ska flytta. Hade det inte varit för flytten hade vi nog bara 
bytt till en annan barnmorska på samma ställe. Men nu tyckte vi att det vara lika bra att
byta helt och hållet.

Det var lite olika saker som gjorde att vi inte var nöjda. Men mest handlade 
det om tre saker.
  1. Att vi inte fick information om sådant som man ska få information om, inte förrän 
    vi själva uttryckligen frågade efter det (kräver att man är påläst med andra ord).
  2. När vi väl fick information eller svar på våra frågor var det inte särskilt pedagogiskt 
    och ofta på en nivå som förutsatte att vi har en massa förkunskaper som man inte 
    kan utgå från att vem som helst (som inte jobbar inom vården) har. Av typen, 
    jag frågar "ska vi följa upp om järntillskottet som jag äter har gett effekt?" och 
    år till svar "nä, men det tar ju tre månader för de röda blodkropparna att bildas".
  3. Och slutligen, vilket tyvärr verkar vara så himla vanligt, att barnmorskan allt som 
    oftast pratade till MIG istället för till OSS trots att det hon sa berörde oss båda 
    precis lika mycket.
Så nu när vi ändå ska flytta bestämde vi oss alltså för att byta, och härom veckan ringde 
jag upp barnmorskemottagningen för att meddela det och avboka nästa besök. Jag hade
tänkt igenom vad jag skulle säga, och tagit för givet att de skulle fråga om skälet till att
vi bestämt oss för att byta till en annan mottagning mitt i graviditeten. För det måste ju
vara intressant för dem att få veta om de ska kunna förbättra sin verksamhet, tänkte jag.

Tror ni då att de frågade? Nej.

Kanske var det en tillfällighet, kanske var det bara den personal som råkade ha telefonpasset
just då. Kanske vågade hon inte fråga. Men det spelar ju egentligen ingen roll, själva 
grejen är att de verkar sakna fungerande rutiner för att följa upp vad deras "besökare" tycker. 
För frågar man inte får man inte heller veta, så enkelt är det.

Konsekvens? Istället för att vara missnöjd med en av deras barnmorskor har jag nu blivit lite 
småskeptiskt till hela mottagningen, eller ja åtminstone till deras kvalitetsarbete.

Hur som helst, i veckan var vi på första besöket hos vår nya barnmorska. Nu går vi på 
Mama Mia på söder och vilken skillnad på information, engagemang och bemötande. 
Helt klart nöjda så här långt!

söndag 12 februari 2012

En fredag på Folkoperan.

I fredags efter jobbet åkte jag raka vägen till Mariatorget.

Jag skulle gå på Folkoperan.

Och äta middag på Folkbaren.

Jag var sist på plats, så de andra hade redan slagit sig ned vid bordet när jag kom. Andreas mamma och pappa och hans bror Emil och Elina var mitt sällskap för kvällen.


Ja, och så Andreas själv då så klart.

Här är jag föresten.

Det var himla fin lokal med pampiga pelare.

Och kristallkronor i taket.

Och så fanns det en massa bra saker på menyn, som fisk- och skaldjursgryta till exempel.

Klockan sju var det dags för föreställningen att börja.

Vi kollade in lokalen lite i pausen. På den här balkongen skulle man kunna sitta och dricka vin, tänkte jag.

Det vara både dans.

Orkester.

Och absurda scener.

Det var inte var helt enkelt att hålla koll på alla olika karaktärer. Men de gjorde inte så mycket för det fanns så många häftiga scenkläder och kostymer att fascineras av. 

Framåt elva tiden eller så var föreställningen slut. 

Så då klädde vi på oss så mycket varma kläder vi bara kunde, kramades hej då och promenerade hemåt i kylan. Det var första gången jag gick på opera, och en himla bra fredagkväll förstås.

onsdag 8 februari 2012

Februarisyndromet.



Nu är det här, februarisyndromet!

Så fort det blev månadsskifte och slog över från januari till februari hände det nämligen något. För helt plötsligt började det bjudas in till middagar och bruncher och mexikofester på löpande band. Och samtidigt började jag själv planera för resor som jag ska göra i vår och boka in helger i kalendern för middagar och spelkvällar.

Så slog det mig att det var precis likadant i september. Och så kom jag på det. Att det måste vara februari- och septembersyndromet. Samma syndrom, bara olika tider på året.

För har ni tänkt på vad februari och september har gemensamt? Två månader som är lite av samma sak fast på olika sätt.

Om augusti är månaden då man biter sig fast i den där drömmen om att sommaren ändå inte är riktigt slut än, så är september månaden då man kapitulerar, accepterar att man inte har något annat val än att ge upp och inse att hösten är här.  Sen köper man en stickad halsduk och gör det bästa av situationen. Och det är då man börjar planera för allt roligt som man faktiskt kan göra, och sen fyller man kalendern med fester, frukosthäng, bruncher, spelkvällar och andra bra saker som man kan bli glad av.

Jag tänker att det är precis på samma sätt i februari.

Först har vi januari, kanske årets i särklass sämsta månad. Det är fortfarande irriterande mörkt och kallt ute, man har inte längre någon julledighet att hänga upp sig på och det är för tidigt att på allvar börja hoppas på våren. Så blir det februari och man inser att man inte har något val, man kapitulerar och sen fyller man helgerna med allt roligt som man bara kan komma på!

Samma syndrom, två olika tider på året. Men ganska bra, trots allt.

onsdag 1 februari 2012

Kom, vi flyttar härifrån!


Jag har så himla svårt för den här tiden på året. På riktigt alltså. Så att det gör ont i kroppen, och så att jag på allvar inte vet hur länge till jag står ut med mörkret och kylan. 

Jag tillhör inte en av dem som blir lycklig av snöflingor som faller utanför fönstret. Enda gången jag hoppas på snö är precis innan jul. För att jag ändå någonstans har fått för mig att jag gillar det här med en vit jul. Men då är det bara över julen. Inte mer och inte längre.

För sen börjar ändå bara en enda lång väntan och längtan. På att dagarna ska bli längre. På att det ska sluta vara bäcksvart när man går hemifrån på morgonen och kommer hem på kvällen. På att det inte ska vara så fucking jävla kallt hela tiden. På att veckorna ska bli lite mindre jobba, äta, träna, sova, helg och söndagsångest som till slut smälter ihop till en enda grå sörja som om man har otur (för man vet aldrig med Sverige) sträcker sig ända in i april.

Åren efter att jag hade gått ut gymnasiet brukade jag fly. När våren ändå aldrig kom, jag hade tröttnat på någon kurs jag läste på universitet och stod inte ut en endaste dag till. Då bara bestämde jag mig blixtsnabbt, kollade upp vilka alternativ som fanns, fixade något volontärjobb och ett visum, och en månad senare var jag på väg. Sedan jag började jobba har det inte hänt nå mer. Tyvärr. Jag har tänkt många gånger på att flytta. Till någon plats där dagarna är längre och sommaren inte är en parantes som man ägnar mer tid åt att längta efter än vad den varar. Men sen brukar jag fastna vid tanken på det här med jobb. Jag har ändå lagt ned en himla massa år på universitetet och är inte beredd att ta vilket jobb som helst.

Och just det, att fixa ett bra och roligt jobb i ett främmande land känns ibland bara så himla svårt och långt borta. Men det kan ju inte vara omöjligt. Om man bara vill. Då måste det ju gå att lösa.

Det kommer inte hända nu (hej, vi har precis köpt lägenhet och jag ska föda barn i juni, remember?) och kanske inte på flera år. Men när jag kom hem idag, med sönderfrusna fötter och snorig näsa, kände jag det bara så himla starkt. Att det inte alls är omöjligt. Och att jag tror att jag kanske skulle vilja prova ändå, någon gång, på riktigt.

Blev tvungen att ringa Andreas. Han verkar på!