Hejdå söder, hej hej Kungsholmen!

Jag åker på minisemester till Kungsholmen över helgen. Mamma och Anders är nämligen i stan och ska få låna min lägenhet. Fast vi kommer ju ses ändå förstås, även fast vi bor på olika öar.

 Min åka bort över helgen nessesär följer med.

Den här boken som jag hade tänkt börja läsa nu.

Och min nya höstkjol (som är snyggare på riktigt än på bilden!).

Ja, och så jag själv då så klart (men mig har ni ju sett på bild förut).

Jag ska bli utbjuden på restaurang ikväll dessutom, fatta semesterlyxen i det! En ny italienare som ska testas.

Glad fredag!

Bloggdebatten om genuspedagogik i förskolan.

Medan jag har jobbat som en liten iller i veckan har det visst pågått en intensiv diskussion i bloggvärlden om könsroller bland barn, flickors och pojkars rättigheter och möjligheter, och om genuspedagogik i förskolan är bra eller dåligt. Underbaraclara har upprört några läsare genom att publicera bilder på pojkar i kjol, Hanna Fridén har skrivit ett långt inlägg om frågan i sin blogg, och Hanna, Cissi Wallin och Lady Dahmer har pratat genuspedagogik i radio.  Bra att så många engagerar sig!

Jag har långt ifrån hunnit läsa och lyssna på allt får jag villigt erkänna, men eftersom jag ägnade mina första två år i yrkeslivet åt ungefär exakt den här frågan (bland annat som utredare i Delegationen för jämställdhet i förskolan) kan jag inte låta bli att läsa och följa debatten lite grann i alla fall.

Det hela verkar hur som helst ha börjat med att Amanda Schulman skrev i sin blogg om något "genusdagis" där man kallade barnen för hen istället för hon eller han, och där det fanns föräldrar som förbjöd personalen att byta blöjor på barnen för att de inte skulle kunna se deras kön. Det verkar ju för det första ganska osannolikt att personalen på någon förskola skulle gå med på det, ungefär lika osannolikt som att det skulle finnas föräldrar som skulle vilja att deras barn går i en och samma blöja hela dagen. Nåväl. Amanda fortsätter sedan sitt inlägg med att poängtera att hennes dotter minsann är helt fri att leka med precis vad hon vill, men att hon "väljer att gå i klackar och prova mammas halsband framför pappas skor och portfölj" och att de inte har uppfostrat henne så, utan att "hon har valt det själv".

Jag känner mig inte särskilt upprörd eller provocerad av detta uttalande måste jag säga, men däremot lite fascinerad. Det som fascinerar mig är att man på fullaste allvar kan tro att ens barn gör helt självständiga val utan att påverkas av förväntningar och intryck från sin omgivning. Hur tänkte hon då liksom? Och hur ser man på sin roll som förälder? Bara för att man som förälder inte uttryckligen säger åt sitt barn vad de ska leka med eller intressera sig för, betyder väl inte det att de inte tar intryck från sin omgivning. Det känns ju bara jättenaivt att tro att det är så enkelt. Men annars tycker jag ju egentligen att det är ganska ointressant om Amandas dotter går i klackar och provar halsband eller inte. Vem bryr sig liksom? Det är väl inte det frågan i första hand handlar om.

Jag blir bara så himla trött på att den här diskussionen nästan alltid i slutändan fastnar i att handla om flickors och pojkars intressen och eventuella likheter/olikheter mellan könen, eller ännu värre om färgen på barnens kläder! Ska det vara blått eller rosa eller neutralt liksom? Plötsligt har hela frågan reducerats till en diskussion om blått eller rosa, och så glömmer man bort att prata om det som väckte diskussionen från början. Nämligen om normer, makt och värderingar, och hur man kan jobba för lika rättigheter och möjligheter i praktiken, eller synliggöra och motverka orättvisor och diskriminering.

Hur svårt kan det vara?

Mina tre bästa från i lördags.

Den här veckan har varje dag varit lite som att springa ett marathonlopp. Jag har haft en väldigt intensiv vecka på jobbet, och inte orkat med mycket annat än att ligga på sängen och blunda på kvällarna. Så i helgen har jag haft ett extra stort behov av återhämtning, och varit särskilt noga med att bara göra sådant som ger bra energi. 

Här kommer mina tre bästa från i lördags.

1. Utefrukost med finaste Jessica på Café Bakverket.

2. Smothielycka, sollapande och folkspaning vid Nytorget.

3. Promenad runt söder med klipphäng vid Tantolundsbadet.

Men det bästa av allt, ska ni veta, det har jag inte berättat om än. För sent på lördagkvällen gick jag nämligen ut och åt middag på en för mig helt ny italienare. Ett ställe som jag har varit på väg till många gånger under flera års tid, men aldrig lyckas få bord på då jag ringt samma dag och försökt boka för kvällen. Jag har nu utsett detta ställe till stans bästa italienare utan konkurrens, för holy cow så gott det var!

Men det tänkte jag berätta mer om en annan dag.

Om sopberg, grannfejder och att sätta upp lappar i trapphus.

Här om dagen satte jag upp en lapp i mitt trapphus. Och då är jag inte den som brukar sätta upp lappar i trapphus, ska ni veta. Det var kanske den första lappen någonsin, om man inte räknar en sådan där ”hej, jag har fest ikväll, ring på och säg till om vi blir för högljudda”-lapp. Inte ens en arg tvättstugelapp har jag på min meritlista.

Men häromdagen hade jag fått nog! Så jag tog mod till mig, kontrollerade noga att det inte fanns några vittnet inom räckhåll i trapphuset, och smög sedan ut och tejpade upp lappen på väggen ovanför sopnedkastet.

Vad den handlade om?

Jo, det är nämligen så här, och med varning för att det här nog inte kommer vara det mest spännande ämnet ni läser om en lördagförmiddag. I trapphuset där jag bor har vi ett sådant där sopnedkast som det brukar vara i gamla hus. Med en lucka i väggen och en tunnel som soppåsen åker ned genom innan den till slut landar i soprummet, ja ni vet. Problemet är bara att den där tunneln i väggen måste vara ovanligt smal  i huset där jag bor, för med jämna mellanrum (läs: allt som oftast!) är det någon påse som fastnar på vägen ned. Och sen byggs det snabbt på med fler påsar tills det är knökfullt. Då har vi som bor här inte så mycket annat att göra än att ställa våra soppåsar framför sopnedkastet direkt på golvet i trapphuset. Sedan kan det dröja upp till en vecka innan fastighetsvärden kommer och tömmer. Och under den tiden har det hunnit bildas ett ganska så stort sopberg ska ni veta, med typ hundra illaluktande soppåsar som ligger där på hög och stinker precis vid entrén på bottenplanet. Sjukt äckligt!

På det här viset har det nu varit till och från ända sedan jag flyttade in för några år sedan. Så här om dagen fick jag helt enkelt nog. Och det var då som den där lappen kom in i bilden.  Jag tänkte att jag provar väl att sätta upp en lapp då, och ser vad som händer.

Och sen då?

Jag var ju beredd på att få vara med i mitt första lappkrig någonsin. Hade väntat mig i alla fall en ynka liten lapp tillbaka från någon arg granne som tyckte att min lapp var irriterande. Jag tycker ju tom själv att den är ganska störig, för det fattar väl redan alla att man inte med flit slänger en stor påse som riskerar att fastna efter alla dessa år med stinkande sopberg i trapphuset. Det behöver man ju inte skriva på en lapp.

Men det har alltså varit helt tyst. 

Så nu känner jag mig nästan lite besviken, vad är det här liksom? Ska vi inte lappkriga lite grann alla fall? Kom igen! Bara lite, hallå? Dessutom, kanske det mest oväntade av allt, sedan jag satte upp den där lappen har det inte fastnat en enda påse i sopnedkastet på en hel vecka. Nu har det i och för sig bara gått en vecka, så det kanske är för tidigt att dra några slutsatser. Men jag kan liksom ändå inte låta bli att tänka, var det verkligen så enkelt?  Är det slut på sopberget nu? Det kan inte vara så enkelt.

Ni förstår ju den uppenbara risken med det här. Jag kan ju få för mig att det mest effektiva sättet att  kommunicera med mina grannar är att sätta upp lappar i trapphuset. Det kanske slutar med att jag blir en sådan där hysterisk granne som springer runt och sätter upp lappar överallt varje gång jag är missnöjd med något. Ja, ni fattar. Det kan ju inte sluta annat än illa!

Gåbortstrumpbyxor, söndagsstek och jordglobar.

I söndags när jag till slut tröttnade på att dricka kaffe och äta kanelbullar.

Tog jag på mig mina bästa gåbortstrumpbyxor och kängor, och så gav jag mig ut i hösten.

Jag slog på stort med stickad halsduk också, föresten.

Och sedan satte jag mig på tunnelbanan och åkte söderut.

Jag skulle nämligen på middag hemma hos Andreas bror Emil och hans flickvän Elina som ganska nyligen har flyttat ihop.

De hade dukat för en riktig söndagsmiddag med levande ljus och muminservetter, lammstek och kantarellsås stod ju på menyn!

Elina var stekansvarig för kvällen.

Och Emil stod för kantarellsåsen.

Det är ju inte varje söndag man äter söndagsstek och hemmagjord sås. Allt var verkligen fantastiskt gott!

Efter middagen tittade vi runt lite i lägenheten. På den här snygga tavlan som Elina har målat till exempel.

 Och på jordgloben som lyste så fint på hyllan i vardagsrummet.

Elina.

 

Sedan var det dags för efterrätten. Hemmagjord saffrans- och honungsglass med hallonsås!

Och maränger.

Klart!

Och sedan satt vi kvar i köket och pratade om wikipedia, glassmaskiner och politiska fångar i ett par timmar. Ja, sånt som man alltid pratar om på söndagsmiddagar ni vet!

Tills Andreas började se ut ungefär så här.

Och så här.

Då sa vi hejdå och godnatt och promenerade hemåt i regnet.

Jag kom fram till att jag kan tänka mig att gå på söndagsmiddagar ungefär varje söndag från och med nu. En väldigt trevlig kväll och fantastiskt god middag helt enkelt.

Tre favoriter från dagens bloggflöde

1. Polarbjörnen&Pyret-Jenni listar fem skäl till varför hennes blogg aldrig kommer bli en sån där bloggsuccé. Fyndigt och roligt! Och succé kan det så klart bli där ändå!
   
   
2. Konstgrepp-Karin ger fem tips på hur man kan piffa till en svart kofta. Kreativt och bra! Och om man (som jag) inte är så tolmodig när det kommer till det här med att sy själv måste det ju funka lika bra att lämna kofta och piff-material till en skräddare.
   
   
3. Alex Schulman övar på att le som Pär Lernström.

Det var mina favoriter från dagens blogguppdateringar.

Vad jag roar mig med idag.

Åh, gillar slapparsöndagar då det är höstgrått väder ute och man kan sitta inne och inte göra så mycket annat än sånt här hela dagen.

Sagt och gjort!

Idag har jag äntligen köpt ett nytt objektiv till min kamera. Jag vill ha ett fast objektiv och ett som släpper in mycket ljus, vill helt enkelt kunna ta bra bilder även när ljusförutsättningarna inte är de bästa.

Jag har köpt ett Canon 35 mm f/2. Jag testade 50 mm, men jag kom lite för nära motivet då med min kamera, kan bli svårt att ta bilder i mindre utrymmen inomhus då om man vill få med mer än ett ansikte och samtidigt inte backa rakt genom väggen. Det gick på 2400 kr, ganska billigt med andra ord. Om jag skulle köpa ett 35 mm objektiv med större bländare skulle jag få lägga 15 000 kr. Inte så liten prisskillnad alltså! Men det här ska nog duga ett tag får jag hoppas.

Jag hade tänkt lägga ut två bilder, en tagen med mitt gamla objektiv och en med det nya, för att illustrera skillnaden, men måste rusa nu så hinner inte. Objektivet ska invigas ikväll hur som helst då jag ska på inflyttningsfest hos Elin och Kasper. Kanske visar lite bilder sen.

Glad lördag!

Utsläppt!

Så här glad blev jag idag när jag klev ut genom ytterdörren.

Så glad att jag nästan hoppade ur bild.

 Och tappade sjalen!

Jag har nämligen legat hemma i ordentlig snuva och feber och knappt lämnat lägenheten eller TRÄFFAT EN ENDASTE MÄNNISKA PÅ HELA VECKAN (killen i kassan på Konsum räknas inte).

Jobbar hemifrån idag och firade med att möta upp Andreas för att äta lunch på kvartersrestaurangen längre upp på min gata.

Alltså, tre bra saker på en och samma dag:
1. Det är fredag!
2. Jag har gått utanför lägenhet UTAN att gå till Konsum.
3. Jag har sett riktiga träd och riktiga människor, OCH träffat Andreas!

Föresten så skiner solen idag dessutom.

Som yoga eller meditation och ett sånt där avkopplingskasettband som jag aldrig har provat.

Jag läste ett blogginlägg om att skriva för ett tag sedan, och det slog mig att det är precis på samma sätt för mig.

Jag har alltid tyckt om att skriva och läsa texter som andra har skrivit. När jag var yngre skrev jag väldigt mycket brev och dagbok. Jag har en kista (stor som en flyttkartong) som min morfar har snickrat som är fylld med hundratals brev från mina brevvänner, de visste nästan allt om mig och tvärtom. Jag fick min första dagbok i födelsedagspresent när jag fyllde 6 år. Den är rosa med två hästar och ett hjärta på framsidan. Och så har den ett hänglås i guld. Det var viktigt, för det hade jag sett på tv att en dagbok skulle ha. Jag tyckte det verkade så himla himla spännande med en alldeles egen dagbok, en hemlig dagbok med ett lås som man kunde gömma nyckeln till så att ingen annan kunde komma åt den. Jag började inte skriva i den förrän jag var åtta år. Jag skrev inte så ofta men när jag väl skrev tog jag det på största allvar, började varje inlägg lite högtravande med Kära dagbok (för det hade jag också sett på tv att man skulle göra), och sedan kunde det låta ungefär så här:

Eller så här:

Och så brukade jag säga förlåt till dagboken när jag inte hade skrivit på länge:

När jag gick på högstadiet handlade dagboksinläggen om sånt som är viktigt när man är 14-15 år, om första kyssen, första fyllan, första allt, om utseende, kropp och kläder, om att känna sig ensam eller omtyckt, om att gå på fest, längta till våren, åka på festival och dricka folköl, och om killar jag var kär i eller hade hånglat med.  Men även om att packa en väska och flytta varje söndag och inte få se på de tv-program som jag ville. Under gymnasiet brukade jag sitta uppe på mitt rum på kvällarna och dricka alldeles för mycket kaffe och skriva brev och dagbok till en bra bit in på natten. Då när jag var lite äldre, 16-17 eller så, började jag följa andras dagböcker också. På den tiden var inte bloggar så stort, åtminstone användes inte det begreppet. Men det fanns flera sidor på Internet med nätdagböcker eller reloads som det kallades. De liknade dagens bloggar men det var mera text och mindre bilder. Jag hade några personer som jag följde varje dag.

Och även fast det stundtals kunde vara ganska deppiga texter som jag läste och skrev så gav det ändå något positivt mitt i all tonårsdepp och förvirring. När jag var tjugo någonting och inledde mitt första "riktiga" förhållande slutade jag skriva nästan helt. Nu fanns det ju varken tonårsgrubbel eller någon olycklig kärlek att skriva om längre. Ändå har jag alltid saknat skrivandet sedan dess, men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad det är jag saknar. Och samtidigt har jag inte känt något behov av att skriva just dagbok. Jag har skrivit dagbok i begränsade perioder efter det också, om uppbrott och sånt och om att kyssa en ny person för allra första gången när man är 29, men det har gått långa perioder och år utan att jag skrivit någonting alls.

Det var någon gång i juni när jag satt ensam hemma i min lägenhet och precis var färdig med ett nytt blogginlägg som jag kom på det. Där satt jag mitt uppe i en av mitt livs jobbigaste och stressigaste jobbperioder, jag låg vaken om nätterna, läste böcker utan att komma ihåg vad jag hade läst, tittade på tv men hörde inte vad de sa, drömde om jobbet varje natt. Och nu satt jag alltså plötsligt här helt frånkopplad från omvärlden och hade inte ägnat jobbet en endaste tanke på flera timmar. Och det var då jag kom på det, skrivandet är min meditation eller yoga, det är som att lyssna på ett sådant där avkopplingskassetband som jag aldrig har provat. Jag behöver inte ens försöka koppla bort omvärlden, det bara händer. För jag kan inte, ens om jag skulle vilja, vara någon annanstans. Och då spelar det inte så stor roll om det är en, tio eller sjuttiofemtusen personer i veckan som läser det jag har skrivit, för det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag får gå in i min bubbla och inte tänka på någonting annat än det jag skriver just precis här och nu. 

Lindas fruhippa och en lördag i kärlekens tecken.

I lördags firade jag och en hel drös unga damer och en ung herre vår kompis Linda som har gift sig.

Vi var alla klädda i något rött dagen till ära för att symbolisera kärleken mellan Linda och Fredrik, och vår kärlek till Linda så klart. Förutom Linda då som var klädd i vitt.

Hej!

Thomas höll en lång utläggning om den ekonomiska krisen, raset på börsen och hur vi kommit fram till att vi skulle göra något enkelt eftersom kärlek är viktigare än pengar osv osv.

Och så slog vi oss ned på närmsta kajplats och drack folköl och lekte dryckeslekar.

Fast efter någon kvart eller så kom vi på bättre tankar och gick på Sparkling afternoon tea på Grand Hotel istället.

Där serverades Champagne.

Scones och kakor som var sagolikt vackra och minst lika goda.

Och te så klart.

Sedan satt vi där och drack och åt och pratade till en bra bit in på eftermiddagen.

Och skålade!

Linda fick genomgå ett litet kärlekstest också och svara på frågor om Fredrik. Hon klarade det galant!

Och så hade vi lovebombning som gick ut på att vi berättade några av alla de saker som gör att vi tycker så mycket om Linda, och avslutade med att överlämna ett kärleksdiplom med alla fina orden nedtecknade.

Flera av oss har känt Linda sedan vi var små, vi gick i samma skola och har vuxit upp i samma kvarter. Någon gång när vi var 16-17 år och hade en av alla våra pizzakvällar tummade vi på att alltid hålla kontakten och ha regelbudna återträffar om vi skulle bosätta oss i olika städer eller i olika delar av världen. Men nu har flera av oss landat i Stockholm till slut, och även fast var och en av oss lever stora delar av våra liv på varsitt håll så träffas vi ändå allihopa med jämna mellanrum och fikar, lagar middagar och har spelkvällar. Det är roligt att fortfarande kunna ha kvar några av sina riktigt gamla barndomskompisar.

Några timmar senare tog vi vårt pick och pack och promenerade mot Slussen.

Vi skulle till Gondolen.

Där hade de dukat upp för Champagneprovning.

Vi fick prova fyra olika sorters Champagne.

Och lära oss allt om hur druvorna plockas, om produktion och lagring, smak och doft. 

Jag fick till en riktigt bra luktteknik till slut.

Det slutade med att vi alla var rätt eniga om vilken sort som var den godaste. Gissa vilken?

Sedan var det dags att gå vidare igen.

Vi gick till en av Lindas favoritrestauranger en bit längre ned på söder. Och så fortsatte vi kvällen där innan några av oss gick hemåt och andra gick vidare till en bar och drack drinkar.

Och det var min lördag och en väldigt bra och fin dag i kärlekens tecken för vår kompis Linda.